Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 juli 1868, sida 2

,Säg inte det. Skall jag genast visa, att jag verkligen vet inte så litet af den stora hemligheten? Ja gerna, sade Rosa lugnt leende. Jo, för det första så tror mamsell Alin sig vara förlofvad. ror! upprepade den unga flickan förundrad. Ja, ty mamsell är det i sjelfva verket inte. Skall jag tala vidare? skall jag säga, hvarpå jag stöder mitt påstående? a, för det förefaller mig högst besynnerligt. Vore det inte fru CF, som sade det — men det måste vara något missförstånd. Hvarför är jag då inte förlofvad? Derför att den fästman, som mamsell Alin tror sig ega — grefve Hugo Odelcrantz — ett par timmar, innan han i förmiddags gjorde mamsell sin kärleksförklaring, friat till den ofantligt rika fröken Edelbjelm, med hvilken han ämnar gifta sig, trots de löften, han gifvit mamsell. En dödlig blekhet betäckte den stackars flickans kinder, och fru Cf reste sig halft oroad öfver den verkan, den oväntade upplysningen frambragt. Emellertid fann hon snart, att hon i sjelfva verket handlat både klokt och barmhertigt genom att på en gång meddela den. Rosas kinder började åter färgas; hon steg upp och sade med darrande röst: År det sannt? och — men hur känner fru CF detta? är det möjligt, att han ändå ville bedraga mig? AÅndå, säger ni. Detta bevisar, att ni i början misstänkt det i djupet af ert hjerta. Hur jag kommit att få reda på förhållandet, kan jag ej säga er — nog af jag vet det. Jag har skyndat mig hit, för att rycka er undan den hotande faran. Kan ni tvifla på, att jag vill ert bästa? Ack, jag vet nog, att fru CF vill en fattig flicka väl — — men allt förekommer mig så besynnerligt — mitt hufvud går liksom omkring. Är