Cirka en half mil bortom Iakerud ligger egendomen Bodane. Den stora trädgården utmed landsvägen, med sina fruktträn och andra agrementer, hade fordom ett så inbjudande utseende; men gräset växer nu vildt öfver de fordom putsade gångarne och kring trädens stammar; här ser ut, med andra ord, som om stillet vore öfvergifvet. Men en riklig ersättning erhålles snart, ty om en qvarts timma hinner man till Rådanefors bruk, der naturen och skönhetssinnet täflat med hvarandra i frikostighet. Hvilken ordning och smak uti allt! Här ser ut, som om den vänlige patronen hvarje ögonblick väntade sin brud, — så städadt och fint både ute och inne. Om man icke erfar en känsla af högaktning för egaren till detta lilia jernbruk, med dess flera mekaniska verk och inrättningar, dess sparade skogar, dess planteringar och välskötta jordbruk, — ja, då kan han vara vår högaktning förutan och nöja sig med deras, som finner ordningsoch skönhetssinnet i förening med en nyttig företagsamhet väl förtjenta deraf. Fråga är nu starkt å bane att anlägga en jernväg från Venersborgsbanan till Norge, och kommer denna till stånd, så lärer den komma att beröra Rådanefors, hvilken omständighet skulle högst betydligt öka värdet af denna serdeles behagliga egendom. Ett stycke bortom Rådanetors område ligger ett rödfärgadt bondställe, vid namn Norre Rådane, hvilket för få år sedan egdes och beboddes af en egen, d. v. s. en besynnerlig karl. Mannen saknade naturligtvis icke hufvud, — men ett konstigt hufvud både inoch utvändigt. Han trodde sig vara ett ansenligt snille, född till skriftställare, och blef så fader till åtskilliga skrifter, bland hvilka ett stycke brochyr, som trycktes och benämndes , Äfventyr på min treåriga resa att uppsöka en god och ädel flicka. Saknande lif och fantasi, samt hvimlande af fel mot språk och logik, var det ett riktigt syndastraff att läsa igenom boken, — och få äro de, som genomgått och öfverlefvat detta straff; men förf. gladdes deråt och lefde, tills han dog, i den glada öfvertygelsen att hans namn skulle fortlefva genom sekler. Dock icke blott bel-esprit, slog sig vår Erik äfven på det mera reela: han utgaf nemligen en liten intresse-bok och uppträdde för resten såsom advokat vid domstolen i häradet. Att detta sednare barkade åt blåkulla, var alldeles gifvet, men det var ej Eriks fel utan deras, som ej begrepo ,, hvad ingen menniska kan förstå. Detta om hufvudets inre beskaffenhet. Dess yttre företedde heleofoben: håret var från barndomen alldeles hvitt, och under de oupphörligt blinkande ögonlocken framstucko kaninens röda blickar. Dagsljuset var honom en plåga, hvaremot han såg törträffligt i det djupaste mörker. Att det åtgick tre år för en slik passagerare, för att finna en god och ädel flicka, väcker väl ingen förvåning, ty om dagen kunde han ej tåla glansen uti ungmöns blickar, och om natten slumrar hon på oskuldens hulda bädd, under små englars vakt, — och med dessa kunde manr.en med kaninögonen icke förvexlas. Man knogar uppför en fasligt lång och brant backe och befinner sig så på ,,Stigsfjällets topp. Hästarne behöfva här blåsa ut, och derunder stiger den resande gerna utur åkdonet för att kasta en afskedsblick åt slättlandet, såsom man jemförelsevis kan benämna den vägsträcka man redan passerat. Vid denna afskedsblick framstå i tydliga konturer de vidtbekanta Halleoch Hunneberg, hvilka, ehuru sträfvande mot skyn, dock ej hunnit högre än Stigssjällets fot. Då det är ett afstånd af omkring 4 mil dessa höjder emellan, vill man icke ansvara för sanningen af sagan, att forntidens jättar på Halleberg stodo der och samspråkade med jättarne på Stigsfjället. Det kan nog hända att det ligger någon smula öfverdrift i sagan. Vare dermed huru som helst, så erbjudes icke ofta en tafla af så vild skönhet, som den man i verkligheten har för ögonen på den plats jag nyss beskrifvit. Dragarne hafva fått en liten hvila, kusken sitter åter upp, men om tiden tillåter och vädret är vackert, passerar man gerna genom fjället till fots. Det bär nu utföre igen, vägen bugtar sig fram utmed tvenne små sjöar, och midt emellan båda slingrar sig en gångstig till höger upp åt höjden. Kusken stannar, vi gå uppför den branta stigen och befinna oss snart vid en stor hög, af jord och sten, på hvars midt är upprest en sten af granit, å hvilken läses Norske Fältöfversten Bilde 1615,453) och förmiler legenden att denne herre, anförare för , baggarne, hvilka ofta under fordna ofredstider härjat på Dal, på denna plats blifvit dödad af ortens allmoge. Uti sjöarne nedanför hafva vapen samt heslagner till nanca FdC4AMAAHG pG — 1.