Gud välsigne den fröken! yttrade madam Lundquist gråtande af rörelse. , Hennes like finns då inte i Stockholm, det är — — Tack, madam lilla — jag var ju tvungen att ge något i sårabot. Och uträtta nu riktigt vårt ärende. Madam gjorde bäst i att genast gå in till mamsell Alin och, om möjligt, stanna der, tills mostern kommer. Madam kan kanske skaffa någon att emellertid stanna hos gossen. Ja, det skall jag visst — jag vill göra allt hvad den rara fröken befaller. Och aldrig ord skall jag nämna om hvem som bad mig göra det. De begge flickorna aflägsnade sig under modrens och gossens varma och högljudda tacksägelser, sedan de först observerat, att grefve Hugo gått. VI Då Alma åter befann sig jemte Ebba i vagnen, kastade hon sig i hennes armar djupt upprörd. Så mycken uselhet, så nedrigt hyckleri hos den, som ännu är så ung! utropade hon förbittrad. Och nu berättade hon för vännen, huru Hugo friat till henne denna förmiddag i de varmaste ordalag, efter att länge ha sökt öfvertyga henne om sin kärlek, och huru hon ej hunnit svara i följd af det afbrott, som Ebbas ankomst förorsakade. Svaret återstod således ännu att gifva. Det hade blifvit ,,nej, äfven om hon ej upptäckt Hugos falskhet, så att i det hänseendet komme ingen ändring att ega rum. Men hvad som Alma fann svårast, det var nödvändigheten att dagligen vara tillsammans med den unge grefven, att samtala med honom, etc. Huru skulle hon kunna dölja det djupa förakt, hon hyste för honom? Och skulle hon icke såra och reta sin tant, i hvars hus hon vistades, genom den köld, hon komme att visa Hugo, oberäknadt att den korg, hon skulle