Från henersborg. (Korrespondens till Handelstidningen). enersborg den 22 Juli. Nyss hemkommen från de gamla ,,markerna, såsom Dal fordom benämndes, anhåller jag få meddela några obetydliga reseminnen. Angående vårgrödan så syntes denna ganska klen nästan öfverallt, och endast högst sällan finner man en åker, som ger hopp om medelgod skörd. Höstsädet är föga bittre, glest och med många blindax. Potatisen deremot frodas, men om torkan och solhettan ännu fortfara någon tid, utan en allvarsam rotblöta emellanåt, så uteblifver nog icke sjuklighet å denna växt, hvilken utgör vårt lands oumbärligaste födoämne. Måtte derför en sådan väderlek snart inträffa, som aflägsnar fruktan för ,hunger och dyr tid. Och icke endast sför frukten på jorden är denna tropiska värme olycksbringande: på denna torde ock, dess värre, följa sjukdomar bland menniskor och djur, till fullkomnandet af bekymmer och elände. Hvilken herrlig natur på många ställen å Dal! — Det eljest bördiga Sundal är i detta fall minst lyckligt lottadt, hvaremot de öfriga häraderna förete en natur så omvexlande, än leende och idyllisk, än hög och allvarsam, att detta så föga kända landskap icke står tillbaka för något annat i vårt land. Efter att hatva hunnit öfver det fordom så illa beryktade Rösshultsfjället, der nu för tiden knappast räfven kan dölja sig bland ungskog, och sedan man passerat Dykällans gästgifvaregård (hvilken brukar göra skäl för namnet), ser man herregården Forssane framskymta ur sin löfdunge. Der ser nu grått och dystert ut, sedan ingen egare numera bebor detta förr så vackra ställe. Dess fordom rätt betydliga vattenverk hafva förvandlats i ruiner, sedan bolaget för sjön ,,Hästefjordens sänkning, för vinnande af sitt ändamål, ledt Forsa-åns vatten ur dess gamla stråt. Apropos denna sjö-sänkning, så hafva ortens alla skjutsbönder ett omdöme derom: ,dä gör ut med di som ä mä omet och va ett dumt företag. Illa om så vore! men vår allmoge misströstar så lätt när något nytt är i fråga. Från Forssane slingrar sig vägen genom en serdeles ful trakt, hvarå knappast kan upptäckas en buske, än mindre ett träd, på en half mils omkrets; men ändtligen kommer man till gästgifvaregården Hakerud, der man känner sig belåtnare vid anblicken af de täcka löfängar, som omgifva stället. För öfrigt gäller om denna, och de flesta gästgifverier å vestra Dal, salig Dumboms anteckning angående gästgifvaregårdarne i Småland. PRAO VR TE KE TE ON TK —