den popularitet, hvarmed han började sin regering, och kastade sig i det reaktionära junkerdömets armar, hvilket gerna understödde denna nyck, för att vinna sina afsigter. Ty något annat än en nyck var det i sjelfva verket ej, enär många preussiska generaler ansågo den två-åriga tjenstgöringen för intanteriet fullt tillräcklig. Ett skäl af någon giltighet var dock, att då specialvapnen ansågos kräfva längre tjenstgöringstid, skulle det blifvit en orättvisa mot den värnepligtiga ungdom, som måste ingå vid dessa, om tjenstgöringen der blefve ett år längre. Konung Wilhelm hade, dels af skäl med någon giltighet, dels af nyck, sått i sitt hufvud, att liniesoldaten skulle öfvas i 3 ärs garnisonstjenst, och han satte, såsom sagdt är, derför på spel ej blott sin popularitet, utan ock sin krona, fastän Bismarcks lyckade djerfhet räddade båda.) Den gamle konungen har neml. den olyckliga ärelystnaden, att vilja gälla framför allt för Militär af yrket, förbiseende att en regent icke bör vara yrkesman mera på det ena, än på det andra området af sitt regentskap. (Af samma skäl borde han, såsom chef för kyrkan, vara yrkesman på detta fält, eller prest, såsom chef för domareväsendet jurist, o. s. v.) — Så blef den 3-åriga tjenstetiden i Preussen fortfarande lag, hvilken dock i praktiken modifieras på två sätt, dels så att af den värnpligtige ungdomen föga mer än hältten enrolleras (63,000 man af c:a 120,000), dels genom mycket stora permitteringar efter 2 års tjenstgöring. — I alla fall kan man icke af de 3 åren draga någon slutsats till förmån för ,,gamla soldater, hvilka man i Preussen ej känner till, då landtvärnet icke annat än vid undantagstillfällen tjenstgör såsom soldater. Den höge förf:n berömmer det svenska indelningsverket såsom en 200-årig institution, , hvilken lemnar soldater dugliga i krig, disciplinerade och moraliska i fred; den är för landet egendomlig, väl pröfvad och godkänd samt beundrad af främmande fackmän, hvilka om densamma tagit kännedomVi instämma med nöje i dessa loford, i det vi högt uppskatta den indelta soldatens och hans befäls moraliska egenskaper. Men mot deras krigsduglighet hafva vi en enda vigtig anmärkning, nemligen att de äro familjfäder. Det är en förfärande tanke, att föreställa sig olyckan af ett indelt regementes massacker, då vid ett enda sådant räknades under förra året nära tretusen (säger 3000) barn! Såsom landtvärn eller landtstorm kunna dessa soldater gälla såsom mönster, men såsom stående arme, den der skall först möta en fiende — dertill äro i sanning 30,000 familjefäder alltför dyrbara. Det måste, vi upprepa det, vara det unga manskapet som bildar armåns aktiva del, bakom hvilken stå familjefiderna till hemmets skydd. Den är utomdess alltför fåtalig, en brist, som ingalunda ersättes genom uppblandning med beväringen. Dock härom hafva vi redan ordat, och mycket kommer väl att i den saken vidare ordas, innan frågan finner sin lösning. Med fägnad finna vi att den höge förfn icke envist vidhåller en förut hyst mening, sedan förbållandena blifvit förändrade, då han nemligen förr ansåg infanteriets hufvudsakliga kraft ligga i bajonetten, men nu deremot gifver de snabbskjutande gevären den betydelse, som dem tillkommer. Så kunna vi då äfven hoppas, att han skall också i andra stycken låta älsklingssatser fara, när förhållandena framträda med andra fordringar. Vi inse alltför väl, att en stor strid måste föregå en sådan seger öfver sig sjelf, men vi känna ock ) För de politiska skäl, som här voro de mest bestämmande, behöfva vi ej redogöra. 44 HAHAHH:m;: