Blandade ämnen. En gammal historia behörigen uppstufvad En brefskrifvare till A.-B. antör ur ,,la Presse illustree följande klassiska uppkok på en historia, som man trott nu vara död: Följande händelse, hvars omständigheter tyckas hafva hopkommit i en romanförfattares inbillning, är i utlandet föremål för tjugo berättelser och tusen utläggningar. ,Hufvudredaktören för tidningen le Faederneslandet hade anklagat Henriette Mendelsolm för ett brott som är belagdt med dödsstraff. Henriette Mendelsolm är 18 år; hennes växt är reslig och behaglig; hon är blond med blå ögon af en hänförande mildhet. Man nämner henne bland de största skönheterna i den svenska hufvudstaden. Henriette Mendelsolm är dessutom poet. Allmänna opinionen tog med hänförelse parti för denna unga flicka, som också är en af dess unga prydnader. Lagen öfverser ej med dylika anklagelser; det straff, hvarmed de beläggas, är detsamma som drabbar brottet sjelf, föremålet för anklagelsen, likväl lemnande åt offret för förtalet rätt att benåda. I kraft af den drakoniska lagen blef Lindalh dömd att halshuggas med bila. Det var den 22 sistl. Juli som afrättningen skulle ega rum. Sedan han erhållit sin dom hade Lindalh icke upphört att uttala sin lifliga ånger öfver denna anklagelse, som lagen gick att attvå i hans blod, och att uttrycka sin aktning för den unga flickan, som han nedrigt törtalat. Men man lyckades ej förmå honom att personligen gifva henne denna upprättelse och meddela henne sin ånger. Detta steg skulle vara en låghet, svarade han. Min röst skulle förlora sin auktoritet, i det jag blott hade utseende af att begära nåd. Det är bättre för den unga flickan att jag dör. Af hela mitt hjerta gör jag henne offret af mitt lif. Det var med dessa ord, som han med betäckt ansigte enligt lagens föreskrift och stödd mot sin biktfaders arm gick till afrättsplatsen. Han var i begrepp att uppstiga på schavotten, då en ung flicka träder fram ur hopen och bortryckte slöjan, som betäcker hans drag. Herr Lindalh, utropar hon, jag förlåter er. Det var Henriette Mendelsolm. Madame! svarade delinqventen, fallande till hennes fötter, jag mottager er förlåtelse, ty min sista tanke har varit att utbedja mig den at er mildhet och jag var säker om att ni skulle bära den til min graf. Efter att hafva uttalat dessa ord framtog har ett sammanviket papper, som han burit på sit bröst och der han nedskrifvit uttrycken af sir ånger. Dennna upplösning frambragte den djupaste rö relse hos hopen och isynnerhet hos de begge huf vudpersonerna i denna scen. En fullständig för ändring försiggick i deras hjertan. Hr Lindahl