rastlösa Arbetsifvern, det redliga sinnelaget och den sjelfständiga patriotiska hållningen, som gjort att landet i honom haft en man att lita på. UTRIKES. FRANKRIKE. Emil Ollirier har i lagstiftande församlingen på det skarpaste nppträdt mot det till den 8 December 1869 till Rom inkallade ökumeniska konciliet. Han förmenade, det staten icke borde lägga det ringaste hinder i vägen för biskoparne att begifva sig dit bäst de behaga, men sjelf afhålla sig från hvarje deltagande, för att derigenom öppet beteckna skilsmessa mellan stat och kyrka. Det af Ollivier i denna fråga hållna talet är öfversatt på italienska, och han, säges hafva för afsigt att afsända detsamma såväl till alla biskopar, som till påfven. Glais-Bieoin framställde den 15 dennes i lagstiftande församlingen det förslag, att det inom franska armben framdeles skulle finnas endast en infanterioch en kavalleriuniform. Tillika uttalade han sig mot det sätt, på hvilket befordringarne inom armåen ske; favoritskapet lärer nemligen dervidlag spela en stor rol. Marskalk Niel sade sig icke vara emot nämnde förslag om uniformerna, men förklarade det för närvarande icke lämpligt, enär förråderna innehålla materialier för 30 år till de nuvarande uniformerna. Hvad befordringarne angick, bestred marskalken de gjorda beskyllningarne och meddelade en del specialiteter, hvilka dock tycktes ingenting bevisa. En ganska liflig debatt har förevarit angående hufvudstadens fästningsverk. Som bekant är, var Paris ända till 1855 icke klassificerad bland fästningarne och således utan S. k. fästningsrajong. Nämnde år underkastade man alla jordoch husegare, hvilkas egendomar voro belägna på kortare afstånd än 250 meter från fästningsmurarne, de i de fasta platserna öfliga servituterna, utan att likväl lemna dem någon skadeersättning. Pelletan visade, huru detta var i tydlig strid mot en lag af 1841. Uanjuinais har i lagstiftande församlingen framhållit den förskräckliga ställning, 1 hvilken Algier befinner sig, påyrkande på det ifrigaste, att man der skulle göra slut på militärstyrelsen. ENGLAND. Det var den 12 Juli 1690 — således för 178 år sedan — som den protestantiske Wilhelm af Oranien vid Boynefloden öfvervann sin katolske svärfader Jakob II, hvilken sistnämnde med franska hjelptrupper landstigit på Irland. Sedan dess) hafva segrarnes afkomlingar — norra Irlands protestantiska orangister — årligen firat en minnesfest öfver denna tilldragelse. Redan den 1 dennes togo dessa fester sin början, och oftast kommo orangisterna derunder i delo med polisen. Såväl i Monagham, som i Manor-Cunningham och i MuffGlen kommo de motsatta partierna i lufven på hvarandra, och först efter det mångfaldiga personer blifvit skadade genom stenkastningar och käpprapp, lyckades det polisen och militären att återställa ordningen. I Monagham förstördes ett helt hus, sedan fyra af de antallande blifvit sårade af gevärsskott. Upprorsakten måste i alla de nämnda städerna uppläsas. Fredligare tillgick det i Waringstown, Lurgan och Newtownards; i sistnämnde stad hade icke mindre än 10,000 orangister infunnit sig. Från London skritves den 16 dennes: Den på vår ö hittills nära nog okända tropiska hettan har fört med sig olyckor, hvilka förut lyckligtvis varit fremmande för oss. I går voro vi nemligen ute för en verklig steppbrand, och detta på heden vid Wimbledon, dit de frivilliga skarpskyttarnes prisskjutning hade lockat en mängd åskådare. Trots hettan, pågick skjutningen, då plötsligen från flera håll jöd ropet: eld! Solhettan hade gjort gräset på heden så eldfängdt som fnöske. Det behöfdes således icke mera än, att en obetänksam rökare kastade en brinnande vafvelsticka på marken, för att sätta gräset i lågor, och snart böljade elden öfver hela ytan. Till all lycka voro skyttarne sloka nog att icke springa sin väg, utan skyndade det rasande elementet till möte ör att qväfva detsamma. Allt till hands rarande vatten tillgreps och en graf uppsräfdes, som satte en gräns för elden. Jade så icke skett, skulle eldenjinom kort rafva uppnått den plats, der ammunitioen och en mängd krut funnos. Så kom nan ifrån saken med endast förskräckelen, hvilken visserligen var stor nog. I ötverhuset har nyligen blifvit en lucka ;enom lord Dunfermlines död. Född år 803, började han sin diplomatiska bana, mappt 18 år gammal, som attach i Frankurt, förflyttades 1824 till Haag och kort erefter till Paris. Två år derefter se vi onom använd som sekreterare vid underandlingarna mad Erranta Statnuna AH194 rn AA — — — — RN PA — — 2z 08