. Finland. I Helsingfors Dagblad läses: För att nu komma till dagens nyheter, så måste jag väl börja med den vigtigaste, att J. V. Snellman definitivt lemnar finansportföljen ifrån ig. Under den sednaste tiden, och ännu dagarna rut, korsade hvarandra de mest motsatta rykten i denna väg. Man trodde sig veta att senator S. sjelf icke ernade göra något steg för afsked, utan intagit en afvaktande ställning. För några dagar sedan, då senatorn var hit inrest från sitt landställe, lärer saken kommit till afgörande. Om jag egentligen skall gifva en riktig uppfattning af stämningen i anledning af detta vigtiga portföljombyte, så stannar jag i sanning i förlägenhet. Men låt mig referera hvad jag hörde en vän häromdagen derom yttra: ,,Motståndarne till den afgående finanschefen — hvilka nu höja sin glädjelåt — kunna icke glömma, sade han, att senator Snellmans namn är sammanlänkadt med myntreformen och språkreskriptet af 1863, -tvenne fel, som hans många ifriga vänner snarare anse som den största förtjenst. I en sak synes man mera allmänt varit ense, nemligen att kanske en för skarp benägenhet visat sig att hålla finansenväldet nog mycket vid lif, hvarigenom guvernörerne nedsjunkit till ett slags verkställande kronofogdar. Också säges det, att ett system gjort sig gällande, som förvandlat finansportföljens innehafvare till instruktör i både plöja, så rofvor, svarfva, snickra, slöjda, väfva, ja nära på ,tråckla, sålla, fålla, vålma hö och plåstra på sår, hvilka göromål, enl. Almqvist, allt ifrån urminnes tider varit qvinnans sak. — En sådan mångsidig omtanke, så välment och varmhjertad den också varit, har skjutit öfver målet och endast gifvit lastarenom rum. Hvad som ingen — icke ens bland de talrika fienderna — kunnat neka den afgående finanschefen, är den sjelfuppoffrande, rastlösa arbetsifvern, det redliga sinnelaget och den sjelfständiga patriotiska hållningen, som gjort att landet i honom haft en man att lita på.