: — OFrJrrxk ET, HKII YDVULTARtGA ÖDÅUHI LLb UTAN tivt resultat, nemligen att jernälderns fullständigt nya, sannolikt genom starka invandringar eller blandningar grundlagda kultur först skulle ha inträffat i Danmark ett par århundraden efter Kristi födelse och, enligt professor Rughs påstående, till och med något sednare i Norge, hvarest ungefär 500 fynd från den äldre jernåldern kännas, samt att jernålderns kultur i lika sen tid har kommit till Sverges nordliga trakter, så skall man alltså komma till det resultat, att befolkningen i bronsåldern var våra stamfäder eller dock ett med dem beslägtadt folk, hvilket genom blandningar med de sednast inkomna gotiska folken har spelat en vigtig roll. Allaredan vid Kristi födelses tid, alltså före vår äldre jernålders början, omtalar ju Tacitus uppenbart gotiskt-germaniska folk i; Norden och isynnerhet Svearne, såsom mäktiga genom stora flottor. Men i hvarje fall som heldst äro dock bronsålderns folk icke fullkomligt utrotade eller förjagade. Teorien om sådana utrotningar är föråldrad: galler lefva i Frankrike och briter i England ännu i dag till långt större antal än man kan förmoda. Det skall således blifva ett intressant problem, om icke skilnaden emellan de skandinaviska folken, åtminstone till en del, har sin rot i den i de danska landskaperna föregångna olika starka blandningen emellan bronsålderns och jernålderns folk, medan den i Sverges nordliga trakter var mycket svagare och i Norge blott högst obetydlig, ja nästan ingen. Det förtjenar närmare undersökas, om sådane mossfynd afsönderbrutna och böjda, till gudarne offrade vapen m. m., hvilka kommit i dagen i de gammaldanska landskaperna, verkligen fortfarande skola komma att saknas här i Norge och i norra Sverge. Ty i så fall skulle visserligen kunna uppställas den knappast osannolika förklaringen, att den äldre jernålderns framträngande folk icke hafva anträffat någon synnerlig bebyggning och således icke heller något synnerligt motstånd i Norge och i norra Sverge, medan de i det tätt bebyggda södra Skandinavien hafva nödgats bestå sådana våldsamma strider, som antydas af mossfynden, af hvilka dessutom ett från Bornholm tyckes innehålla en blandning af bronsoch jernvapen, förstörda på det för dessa fynd och för så många af våra grafoch fältfynd karakteristiska sätt. Men om alla dessa frågor kunna vi vänta närmare upplysning, bland annat af de af professor Bugge här så lyckligt påbörjade och at forskarne i Danmark och Tyskland understödda uttydningarne af de hittills olästa äldre runorna. Äf runorna kan äfven erhållas bidrag för lösningen af frågan om öfvergången från den äldsta och mellersta till den yngsta jernåldern, i hvilka synbara nyancer i de nordiska länderna framträda. I Norge finnas skeppsättningar eller stensättningar; dylika finnas icke i Danmark. I Sverge och Norge träffas äfven massor af yngre jernsaker i jemförelse med Danmark, hvilket icke allenast låter förklara sig deraf, att hedendomen qvarhöll sig något längre i Sverge och Norge, än i Danmark. Stilen är densamma: mera sjeltstandigt hednisk, under att det sydligare och vestra Europa hade antagit kristendomen. Grafvarne hafva i sednare tiden lemnat vigtiga bidrag till upplysningen om litvet och prakten här i den yngre jernåldern. Ett helt fartyg från denna tid har man funnit i Norge; i Danmark har man anträffat praktfulla körredskaper, hvilka hafva blifvit nedsatta i grafvarne, och silkeskläder, inväfda med guld och silfver, samt guldinlagda vapen. Allt detta hjelper oss hlere att förstå den storartade vikingatidens period. Rundtomkring se vi nya fynd, nya åsigter. Det är alltid en tröst, att de gamla teorierna icke hafva lefvat förgäfves. De hafva lagt grunden för en bättre uppfattning. Med revolutionen i teorierna ha äfven följt revolutioner i museernas ordning, som nödvändigt måste hålla jemna steg med vetenskapernas utveckling. Det skulle glädja mig, och många med mig, om Norge, när vi efter årens förlopp åter samlas här, hade en egen byggnadi eller åtminstone större rum till utvecklingen af det i så många hänseenden vigtiga nationalmuseum. Hvad, som i denna riktning åtgöres i ett land, sker icke längre för det enskilda landet, utan för hela det öfriga Europa, hvars ögon för öfrigt i hög grad äro riktade på fornoch naturgranskningen i Norden. Jag tror derföre också att vi dubbelt böra anstränga oss, för att den mäktiga värdkas, som förut af våra store föregångare blifvit tänd i Norden, fortfarande från Skandinaviska halföns fjellar och Danmarks lågland må kunna kasta sitt Iysande sken ut öfver Europa och kalla forskarne till täflingskamp för åstadkommande af ljus i forntidens mörker. — Tolkökningen. Tillväxten i Norges folkmängd har under de sista två åren varit ovanligt ringa. Enligt ett sammandrag af förteckningarne på födde och döde under åren 1866 och 1867 har öfverskottet under nämnda år utgjort resp. 25,472 och 20,900. Under år 1866 ufvanIrade till Amerika omkring 16,250 och under år 1867 omkring 13,000 personer. Den öfriga utvanlringen och inflyttningen till riket kan icke med noggrannhet uppgifvas, men det antages, att den ednare öfverstiger den förra med omkring 1,000 individer årligen. Tillväxten i Norges folkmängd skulle alltså hafva utgjort 1866 Ib, OO och 1867 9.000, och hela antalet invånare utgjorde vid 1867 års slut 1,721,000. Tillväxten utgjorde alltså under 1866 icke fullt ),6 2; och under år 1867 endast litet öfver 0,5 4 if folkmängden, under det att den under åren 556—1865 utgjorde i medeltal något mer än 1,4 o årligen. Alltsedan 1814 har folkökningen allrig varit mindre än under åren 1866—1867, och ndast under åren 1839 och 1861 har folkmänglen haft en lika ringa tillväxt (nemligen resp. 0,5 ich 0,6 25). Detta resultat bör icke förefalla förvånande, då nan betänker de stora skaror utvandrare, som unler de två sista åren hafva lemnat landet; snarae skall det väl hos många väcka förundran, att olkmängden, trots den starkafutvandringen, likväl å pass ökats. Under åren 1856—1865 var utandringen i och för sig ganska betydlig, nemlien omkring 4,00 om året, men under de två istl. åren hafva i medeltal 14,600 utvandrat, alltå mer än 3( gånger så många. Under det alltså utvandringen under de sista 2 ren varit ovanligt stor, har öfverskottet af födda fver döda i det hela varit normalt. Det årliga nedeltalet för de i detta hänseende mycket gynnamma åren 1856--1865 var 23,741, eller nära 1,5 af folkmängden. Deremot visa desvisserligen änu icke fullständigt uppgjorda uppgifterna tör 1867 tt mindre öfverskott än vanligt, nemligen omkr. 0,900, eller litet öfver 1,2 96, Antalet af gifta, födda och döda var under neanstående år följande: 18C6. 1867. 1856—1865. rifta 11,340. omkr. 11,193. 11,520. — — — — —————— — ödda 54.056. omkr. 51.703. 52,055. höda ,604. omkr. 30,772. 28,314. sverskott af ödda 25,152. 20,931. 23,741. — Resande engelsmän. Från Tromsö krifves den 8 d:s: Sistl. Söndagsafton aninde hit lustångjakten ,,Campanera med narkisen af Hastings ombord. Hertigens af koxbourgh yngste son medföljer sin faer för att besöka dennes fiskeplats i Alen, hvarefter turen skall fortsättas till petsbergen. Jakten afgick härifrån i går from — Ftt nar dagar förut anlkam an 2 RR L BA fr AA OO —U —D — — M — — —