pel, QIÅCRIAnd, NIHIVYC, Adlell, NIIIA, IHMICII O. De Ve Affallshogar äro funna i Indien, i Nordoch Sydsamerika och på flera ställen. Det är klart, att stensakerna ej tillhöra något enda bestämdt folk, sutan beteckna ett utvecklingsstadium i kulturlifvet : i Å b hos de mest skiljda folk. Formerna äro i det väsendtligaste desamme; det är nödvändigheten, som har framkallat dem. I förening med dessa träffas saker af trä och ben. Till och med i begrafningssätten finner man likhet hafva egt rum. I Amerika och på Söderhafsöarne äro således icke liken, utan endast skeletterna nedlagda i grafven, efter att den dödes lekamen hade varit upphängd i träd till dess köttet blifvit förtärdt; dylika begrafningssätt har man spårat på öarne vid Engelska kanalen, i Danmark och på flera andra ställen. Hos oss äro grafsvarne byggda af stora stenar med öfverliggare; äfven i andra länder finner man från mycket olika tider dylika beskyddelsemedel mot vilda djur. Men vid sidan af dessa gemensamma likheter finnas olikheter på skiljda orter, efter materialets olikhet och skiljaktigheten i tid. På några ställen af jorden äro stensakerna i bruk ännu i dag, på andra ställen förskrifva de sig från en ofantligt gammal tidsålder. För att hålla oss till Europa, tyckas de äldsta, hittills funna sakerna vara upptäckta i vestra England, Frankrike, Spanien och måhända äfven i Italien vid benknotor af de stora sutdöda djuren mammuth, rhinogeros och i de, såsom man förmodar något yngre rendjurshålorna, hvarest temligt små och vanliga rå flintredskaper ligga vid rendjursben i en sådan mängd, att några till och med förmoda, att det har varit en tid i södra Frankrike och angränsande länder, då befolkningen lefde tillsammans med rendjuret på samma sätt som finnarne och lapparne nu göra i den yttersta Norden. Men dessa ofantligt gamla fynd angå icke vår Nord; intet af dem har blifvit gjordt hos oss. Den stenålder vi känna, är, fastän i och för sig gammal, dock yngre. Här hafva vi affallseller sophögar och stengrafvar, hvartdera slaget med sina typer af stensaker, aaffallshögarnes vanligen små och rå, stengrafvarnes vien och om deras gradvisa uppträngande emot stora svalget emellan minnesmärkena i södra haft sin väsendtligaste vistelseort i Danmark och grafvar förefinnas i mängd, men att det blott undantagsvis och likasom sporadiskt, ja sannolikt deremot utvecklade till en form och behandling, som vid den stora utställningen i Paris visade sig stå främst i hela verlden. Dessa olika typer är det, som några anse för samtidiga, men som jag på det hela taget måste anse härröra af en äldre och en yngre tidrymd. Märkligt nog är, att de, som jag tror, äldsta typerna från affallshögarne, de små och rå, icke hafva blifvit funna i Norge och ej heller någonsin, efter hvad den yngre Hildebrand nyligen har upplyst, i hela det norra Sverge, hvarest eljest andra mera utvecklade stensaker, om än sparsamt, förekomma. Den slutsats ligger häraf på det hela nära, att stenålderns folk har den sydliga, fruktbara och lätt tillgängliga delen af den skandinaviska halfön, hvarest också stenförst emot stenålderns slut har berört, måhända knappast egentligen bebygt kusterna af det norr om de stora rne liggande, klippfulla, med ura Srerge-Norge, hvarest, på ett endi ; när, alldeles inga grafvar från stenåldern äro anträffade, förr än man hinner upp till de at lappar och finnar nu bebodda trakterna ytterst mot norr. Å aredan detta är en elak omständighet för hbypotesen om de nuvarande lapparnes och sinnarnes ursprungliga utbredning öfver södra Skandinanorr. Det har ej heller ännu lyckats att fylla det Skandinavien och i de af finnar nujbebodda nord: liga trakterna med andra lemningar från finnarnes I förmodade vistelse i desamma. Munchs hypotes, att Norges finska urinnebyggare lefde med sina , renar på de skoglösa, snötäckta högbergen, hvariträn de blott drogo ned åt kusterna, då renarne skulle dricka, och att de högar af rendjursben, som finnas på flera af högfjellen i Bergens stift, i skulle vittna om en dylik finsk eller lappsk urbefolkning, har fått ett dödligt hugg genom I Nicolaysens undersökningar af dessa bensamlingar, hvilka befunnits härröra från en nyare tid, från rendjursjagarnes färder. De såväl i Vesteuropa och Tyskland som i det sydliga I Skandinavien upptäckta rendjursbenen sägas vidare vara af ett annat slags rendjur, än dem, som nu lefva i norra Skandinavien. De märkliga nya fynd från de af finnar bebodda trakterna, som uppI bevaras och som innehålla stora massor af redskap, isynnerhet af bensaker, antyda slutligen ? omisskänneligen en mycket sen härkomst, hvilken sär mycket yngre än stenåldern i södra Skandinavien. Vi veta, att finnarne ungefär vid Kristi föI 8 8 1 delse, ja måhända århundraden tidigare, bodde i norra Europa, men huru tidigt, eller snarare huru sent de hafva invandrat till Sverges och Norges nordligaste trakter, är ännu icke upplyst. Intjlis vidare, nemligen intill dess motbevisande fakta komma i dagen, vågar jag derföre antaga, att tinnarne hafva jemförelsevis sent öster ifrån inkommit till deras nuvarande trakter i det nordligaste Sverge och Norge, och att de alldeles icke, såsom 2 vanligtvis påstås, äro de sista qvarlefvorna af nor-I dens urinnebyggare, hvilka steg för steg hafva vikit från söder emot norr. Ijafva urinnebyggare!C i södra Skandinavien i stenåldern eller i dennas le början öfverhutvud taget varit af finsk härkomst, e hvilket ingalunda ännu är bestämdt bevisadt, hvar-öo ken beträffande vår Nord eller andra europeiska länder, der en dylik stenålder har herrskat, säm måste de också hafva hört till en annan gren af!e 1 f den finska folkstammen. Sedan den tid, då bronsålderns lemningar icke allenast i Norden, utan äfven annorstädes utan s vidare tal ansågos såsom bevis på en keltisk be-v folkning, har kännedomen om bronssakerna fått sÅ en ansenlig utvidgning. De äro väl icke så all-s mänt utbredda som stensakerna, men de äro dockss talrika och deras område vida utsträckt. Man har funnit bronssaker i Siberien, Asien, Egypten, å på Medelhafvets kuster och rundtomkring i Euro-sÖ pa. I Amerika finnas väl motsvarande kopparu saker, men dessa äro hamrade af ren koppar, dåss deremot gamla verldens äro gjutna af en bland-? ning koppar och tenn. Ingenstädes i Europa äron de så talrika som i Ungern, Irland, Danmark och se södra Skandinavien. Men såväl på dessa ställen 2 som i andra länder äro de inbördes något nyancerade. Till och med i Frankrike kan man, såsom d på utställningen visades, finna olikheter emellan fynden i norra och södra delarne af landet. Vid jemförelsen finner man klart, att de sydskandi-F naviske och nordtyske äro de vackraste samt mest I utvecklade och varierande i formerna. Metallerna Ö i de olika ländernas fynd äro också något olika. F Här i Norden synes nemligen guldet, som hittas tillika med bronssakerna, häntyda på Uralbergen, 5 der man också i längesedan lemnade grufvor funÅ nit bronsmejslar. Men det bör dock anmärkas, E att ryska bronssakerna, såvida man hittills känner m dem, bilda en egen grupp, hvilken knappast kan !R Antagas hafva varit den ursprungliga förebilden d för vår. Om bronssakernas och hela bronskulturens uppt. komst är striden ännu liflig. Nilsson härleder S bronsåldern från fenicier, andra från etrusker, a andra återigen se i dem blott ett öfvergångsstadium i kulturen för de mest olika folk. Vägen H. till klarhet härutinnan måste uppnås genom utÅ söndringen af det äldre från det yngre. Äfven el! början skymtar man; utan den kan man ej kom-je ma någorstädes. Ej heller är det möjligt att utan kronologiskt ordnande af bronssakerna se huruvida dessas stora, ja påfallande mängd i Norden h. skulle härröra från att bronsåldern har bibehållit fu sig längre här än i länderna emot söder och vester. Cl