Norge. Mturforskaremötet. Under detta mötes sista sammankomst höll professor YPoTS4GaC följande intressanta föredrag, som han benämnde ,,En allmän jemnförande arkeologiskt ethnografisk betraktelse, med serskildt hänsyn till Norden: Vid dylika sammankomster i utlandet är de vanligt att i de serskilda sektionerna taga en öf. verblick öfver de sednaste framstegen i samma sektions fack, medan det hos oss, åtminstone hva ethnografiska sektionen beträffar, har varit vanligt att göra detta i de allmänna mötena, en sed, som visserligen icke är oändamålsenlig, enär resultaterna derigenom blifva kända i större kretsar Likasom detta på det hela kan vara nyttigare föl saken. är det på samma gång en skyldighet mot en publik, som alltid med intresse har följt utsvecklingen af den i vår nord tidigare än i andra länder med lycka grundade nationala arkeologien En dubbel anledning att taga en sådan öfverblick torde higga i den förvånande hastighet, hvarmed arkeologien under de sednare åren har utvecklat sig, i det att den nu har idkare och vänner nästan i alla länder, och emedan uppmärksamheten för allvar nu är fästad på denna n vetenskapsgren, som lofvar en så rik och så ö raskande skörd. Internationala möten ha bö at hållas af fornoch naturforskare mängenstädes, t. ex. i tjol i Paris samtidigt med den stora erldsutställningen, vid hvilken funnos samlingar af sornsaker från de flesta länder och hvarest på samma gång till ytterligare jemförelse och upplysning funnos ethnograliska föremål från ännu lefvande folkslag. Aldrig förut ha saker af detta slag varit sammanförda på ett enda ställe, för jemförelse och öfverläggning isynnerhet om menniskoslagtets första framträdande på jorden och på det hela taget om dess primitiva kulturstadier. Dessa samlingar gåfvo anledning till lifliga förhandlingar, hvilka rörde sig om de äldsta fynden i hålorna, pålbyggnaderna, affallshögarne eller kökshögarne (de så kallade Kjökkenmöddinger), stengrafvarne o. 8. v. — förhandlingar, hvilka efter Pariserutställningen omedelbarligen forsattes vid det arkeologiska mötet i Anvers. ena sidan har det blifvit allt mer och mer klart hvilket stöd naturforskningen gifver fornforskarne, isynnerhet i dessas diskussioner med hrr historici, hvilka nästan alla förhälla sig icke allenast tviffande utan till och med helt och hållet med ovilja, då det är fråga om fornforskningens resultater. De äro tillreds att emottaga upplysningar eller vinkar från mythologien, från traditionen, ja från tvifvelaktiga, först i en sednare tid nedskrifna berättelser, men äro alltför ofta obenägna att emottaga kunskap från samtida minnesmärken. Men har arkeologien i denna och åtskilliga andra riktningar erhållit hjelp och medverkan från naturforskningen, så har den också å andra sidan gifvit ersättning härför, i det att den gifvit naturforskningen en nödvändig grund, en oumbärlig utgånespunkt för de så vigtiga undersökningarne om menniskoslägtets ålder. Då Buckland i England och Schmerling i Belgien undersökte hålorna, hvarest de funno redskap af sten och ben bredvid knotor af ätskilliga tidigt utdöda djur, kunde de ej begagna sig deraf, emedan de icke ännu hade begrepp om en stenälder eller om söndringar inom densamma. Först då det arkeologiska systemet i sina hufvuddrag var uppstäldt och erkändt kunde naturforskarne börja att undersöka de olika fynden efter deras sannolika ålder från de olikartade lagren i hålor, affallshögar, grafvar 0. s. v. — undersökningar, hvilka, hvad man än må säga om många enskildheter, dock på det hela äro på rätta vägen att framdraga och belysa ofantliga, hittills alldeles okända tidsperioder i menniskoslagtets lif och verksamhet vida omkring i verlden. Det är ej underligt, om så utsträckta och så kraftigt samverkande undersökningar hafva framkallat omhvälfningar af hittills gällande såväl historiska som arkeologiska teorier. Störst har naturligtvis omstörtningen varit på de s. k. historiska teoriernas område, enär de, såsom vi hafva berört, hvilade på en alltför lös grund. Tillfölje häraf sträckte sig omhvälfningen äfven till det arkeologiska området, hvarest erfarenheterna efter hand blifvit allt mer och mer utvidgade. Det är dessutom en känd sak, som på motsvarande sätt har visat sig i andra vetenskaper, att i vetenskapens början vet man bäst besked om allt; svårigheterna och tviflet ser man icke. Dessutom hafva ej sällan nationala rörelser och fördomar varit inblandade, hvarigenom en fördomsfri betraktelse blifvit försvårad. Ja, mina åhörare, vi hafva nästan alla lärt i vår barndom och ungdom af våra skolböcker, att finnar och kelter voro nordens ur-innebyggare, att nordboarne invandrade efter dem, antingen öfver Östersjön till Mälaren, och så sedan omkring i Nerden, eller norrifrån öfver fjellen till det norlansjellska Norge och derifrån vidare mot söder. Man hade knappast hunnit uppställa sten-, bronsoch jernålderns teorier, förr än man med säkerhet visste, att stenåldern betecknade den finska, pronsåldern den keltiska och jernåldern den skanlinaviska folkstammen.