föregående tiden öfvad i vapenföring och manövrer samt ständigt bibehåller ett visst mått af militärisk organisation. Icke heller hafva vi funnit i de redan existerande organisationerna af försvarsväsen, som grundats på allmän värnepligt, någon bestämmelse eller praxis, som innebär en ,, mobilisering af alla, när en fara nalkas, så att blott qvinnor och gubbar etc. återstå vid härden, utan tilltro vi oss — trots vår egenskap af icke-yrkesman — att betrakta hela denna förutsättning af den höge författaren såsom hvilande på en missuppfattning, och förfalla dermed äfven de på densamma byggda räsonnemanger. ,Hvarföre då under freden öfva mera folk än hvad jag vid krigsutbrottet genast behöfver? — frågar författaren, och motiverar den häri uttryckta åsigt dermed, att , förstärkningsmanskap och depoter kunna samtidigt sammandragas och sedan krigsbildas, under det sjelfva liniearmen uppträder på den hotade punkten. I likhet med författaren tro vi att en ; I god del öfning kan vinnas för både depotoch förstärkningsmanskap, efter det krigets portar öppnats; men deremot betvifla vi att man, i fråga om vårt land, kan tala om ,,den hotade punktenk. Ty fienden lärer ej gifva oss på förhand besked om hvilken punkt han vill angripa. Och när vi sålunda icke känna mot hvilka punkter af vårt vidsträckta område han behagar j! vända sig, så blir det också en omöjlighet j? att der hafva ,liniearmåen till hans möte, i utan lärer det väl alltid blifva ortförsvaret, !I som måste upptaga den första striden, så vida man ej vill lemna landet öppet för !! fienden, beredande honom fritt tillfälle,: att besätta icke en, utan många fasta po-! sitioner, hvilka det sedermera torde blifva! svårt nog för ,liniearmåen att återtaga. Häri ligger den absoluta nödvändigheten för ett land som vårt, att ega ett väl ordnadt lokalförsvar, och detta deremot lätersig icke göra, med mindre nationen blifvit under freden öfvad i vapen, så att hvarje landsdel — omfattande en viss folkmängd — eger en väl organiserad och någorlunda vapenför landtstorm. j Det är här skiljaktigheten mellan den allmänna beväpningens förkämpar och yrkesmännen först och förnämligast ligger. De ! påyrka ,,en liten men god armå, för att genast ,, uppträda på den hotade punkten; . 6 ot vilja hafva alla punkter af landet, somkunna blifva föremål för det första anfallet, så skyddade, genom ett starkt ortförsvar, att fienden icke förmår bryta fram alltför långt, innan undsättning hinner anlända, först från de närmast liggande or-ternas landstorm, och derefter från den aktiva armöen; ty det är alldeles klart, att den sednare kan endast undantagsvis tidigt nog infinna sig på den ansallnal! punkten, äfven om vi finge vårt jernvägs-! system långt mera utbredt mot kusterna än som ännu är att hoppas på många år. s En fiende, som öfverför sin armå öfver v hafvet, landsätter densamma naturligtvis :! icke der, hvarest den enda , lilla men goda arme, som landet äger, befinnes sammandragen, utan på de punkter, der inga trupper finnas, och der han nu i god ro sätter sig i besittning af hela handsträckorDet är denna eventualitet, som vi, icke-; yrkesmän, med förtroende till svenska folkets sjelfbevarelsekraft och håg, anse nationen kunna och böra undgå. Våra vedersakare åter måste betrakta uppoflrandet af en och annan provins såsom en, om ej underordnad sak, dock oundgänglig ), nödvändighet. st Ett starkt, väl organiseradt ort-försvar v är alltså, enligt vårt förmenande, just hvad ykriget fordrar-, när man talar om ett ; land med våra förhållanden. Derföre måa rv ri n 1 5 J n D I h i k ste vi också påyrka allas öfvande i vapen, men den oundgängliga följden deraf blifver att öfningstiden måste inskränkas till minsta möjliga mått, hvilket åter amman-t hänger dermed, att öfningarne böra om-t fatta endast hvad kriget fordrar, med uppoffrande af hvad det militära pedanteriet länge kräft och ännu kräfver. Om denna vår åsigt verkligen, såsom förf. angifver, tillhör ,, tidens anda, så ligger deri ett tecken, att tiden gått förbi så herrar militärer af yrket, likasom den gått h förbi många andra skrå-meningar. u Och detta beror ej derpå att ,,man inu vaggar sig i den menlösa förhoppningen, d att krig ej kan utbrista i vår tid, utan se fastmer derpå, att man icke känner sig d trygg derför att ej krig kan ganska lätt öfverraska oss — oförsvarade. Vi äro icke sli okunniga om den äsventyrliga politik, som tf: blifvit inom vårt land förd på sednare tid, h om den också nu lemnat rum för en bättre i. besinning; och just derföre vilja vi hafvalo nationens försvar så orånadt, att vi ej falla sv offer för en sådan politik, då vi ännu ej äga tillräckligt starka konstitutionella ga-j. rantier mot de faror, som kunna på denna sat väg uppstå. tu När faran står för dörren och det gäller ! vårt vara eller icke vara, då märkes snart huruvida landets krigare äro så öfvade, g att de kunna bjuda fienden spetsen och bi tilltvinga sig seger. — Detta är sannt, u. men då vi nu hysa den öfvertygelsen, att vårt närvarande försvarsväsen, trots de of-Joc fer nat onen deråt bragt och bringar, la icke förmår försvara oss mot en mäktig d. fiende, så tillropa vi nationen att vakna ur sin säkerhetssömn och ordna sig, såsom vå frie män egnar, på ett sätt, som betryggar fi: 1. 1 AHLC HAAAnHA -A4 2 — ne