Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 juli 1868, sida 1

fråga om den reform i vårt svenska försvarsväsen, som står på dagordningen. Det ligger således, i sjelfva verket, icke någon ,,kortsynt sjelftro till grund för de utomståendes förmätenhet att forska och dömma i dessa stycken, utan det finnes ett på en gång ädlare och sannare motiv dertör, och det är känslan af fäderneslandets försvarslöshet och bekymmer att det så skall fortfara. Detta sakernas läge berättigar och förpligtigar hvar man, att begära ordet i öfverläggningen, och om derunder vissa höga auktoriteter nu mera ej gälla detsamma som förr, så ligger grunden dertill icke i ,,tidens kortsynthet, utan deri att auktoriteten blifvit förverkad. Vi skulle gerna, för vår del, se att den kunde åter upprättas, ty detta skulle ske i samma stund auktoritetens män uppträdde med sakkunskap, med följdriktighet och klarhet i tanke och framställning samt med vyer, som höjde sig åtminstone något öfver bajonettspetsen. Huru gerna skulle vi då icke lyssna till deras ord och böja vårt hufvud för deras högre insigt, lemnande både saken och sättet för dess utförande förtroendefullt i deras händer. Men hvar finnes denna auktoritet? Vi hafva fåfängt väntat derpå och göra det fortfarande, äfven efter det vi genomläst ,,Betraktelserna om Infanteriet. Vi qvarstå således på den för oss sjeltva besvärliga, af förf:n klandrade ståndpunkten, att nödgas bedömma militära frågor gentemot männen af yrket, samt att nödgas tilltro oss se åtskilliga af dessa frågor ej blott lika klart som vissa yrkesmän, utan klarare, eftersom vi måste ogilla deras uppfattning. Förmätenheten i granskarnes ,,sjelftro beror dervidlag mycket uppå det granskade föremålets beskaffenhet. Ty denna kan vara sådan, att misstagens upptäckande icke förutsätter någon större insigt, utan endast ett vanligt sundt förstånd. II. Det är de allmänna betraktelserna i ofvannämnda ,, Betraktelser vi böra företrädesvis uppmärksamma. Det speciella, såsom rörande manövrer, rekrytbildning inom de olika vapnen, m. m., lemna vi gerna till yrkesmännens bedömmande. Vi återfinna här gamla satser i ny drägt — nej, detta är ej fullt exakt, ty äfven drägten är en smula luggsliten. , Litet men godt — hette det i ,,P. M. för vapenöfningar. — Och det goda, hvari består det? I ,,mera öfning. Derpå hänger allt, ty endast dermed kan man bibehålla en stående armå med dess kasernlif, uppvisningar, revyer, fältmanövrer, m. m. — Förf. yttrar nu: Man anmärker mot en lång rekryttid, att den uppslukar betydliga statsmedel, borttager armar, som behöfvas för att plöja och så, samt tvingar handtverkaren från hem och arbete — detta är sannt. Men hvarföre kunna ej de oundgängliga utgifterna för landets försvar väl stå tillsammans med dess ekonomiska välfärd? Joy emedan man är otillfredsställd om icke bärarne bestå utaf massor af folk. — Alla böra utöfva sin pligt, den att försvara sitt land, och således måste alla vapenföra män öfvas. Detta sker vanligen i årsklasser, hvilka i fred rycka ut till öfning, mer eller mindre fulltaliga, alltefter olika systemer; med farans annalkande mobiliseras alla. ,Denna vackra tanke, strängt följd, blir omöjlig att praktiskt utföra, ty, sedan den skolöfvade hären dragit i fält, återstå endast vid den möjligen hotade härden och för de oundgängligaste hemgöromålen barnen, krymplingarne, de ålderstigne och qvinnorna. Hvarföre då under freden öfva mera folk än hvad jag vid krigsutbrottet genast behöfver? Denna framställning af hvad man menar med folkbeväpning vittnar derom, att den höge förs:n icke ansett nödigt taga sjelf någon kännedom om hvad dermed afses, utan att han inhemtat sin kunskap om saken från någon eller några, som deraf 8jort en karikatyrbild. Det har oss veterligen, åtminstone hvad Sverge angår, aldrig varit fråga om, att hafva hela nationen så på en gång ställd under fanorna, att vid ett krigsutbrott enKRC TESS TSE —ö ckligt lottade ega. Ack, om du visste hvad