Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 juli 1868, sida 1

Ivad jag föga förtjenar allt det vackra, du säger, sade den unga flickan förlägen. ,,Det är mycket snällt af dig, att du håller af mig, men det kunde ju sägas på ett enklare sätt. Du begagnar så bålstora ord, för att tolka din tillgifvenhet, att jag verkligen finner det riktigt hemskt. Hon begriper då ingenting, den gåsen, mumlade Hugo, i det han gick ut i matsalen, för att förvissa sig om att intet vittne till samtalet befann sig der. Sedan fortfor han: Förstår du mig inte ännu, min — ack, om jag vågade säga: min Alma! Jag talar till dig om kärlek — om den varma, innerliga kärlek, som jag egnat dig så länge och som vuxit till den höjd och styrka, att den hotar spränga mitt arma hjerta. Ser du, Alma, hvad jag älskar hos dig är din hela menniska, ditt ädla, goda, rika hjerta, din ovanliga intelligens liksom dessa yttre behag, som du förbiser sjelf, men som måste göra sig gällande, hvart du än kommer. Dina högsinta tankar skola beherrska mig, leda mig, när du blir min brud — min maka, o, Alma! Så långt hade Hugo hunnit, då dörren öppnades af en betjent, som anmälde fröken Stålhjelm. Ebba!. ropade Alma, helt förtjust att råka den kära vännen och undslippa fortsättningen af Hugos kärleksutgjutelser. ISe, här har du mig, lilla älskade Alma! ropade den unga flickan, i det hon kastade sig i vännens öppna armar. ,,Så jag längtat efter dig! Men i går var det omöjligt att få en stund ledig, och i dag måste jag ordentligt rymma ur huset, innan pappa kom ned till frukostbordet, ty eljest hade han bestämdt kommit med tusende planer, som korsat min att få se dig. Men se der, grefvå Odelcerantz! afbröt hon sig sjelf, då hon, vändande sig, öfverraskades af den unge grefvens anblick. ,,)Och jag, som står här och pratar, utan att observera någon annan än Alma.