Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 juli 1868, sida 1

ende bland de offentliga männen, så var hennes uppmärksamhet odelad. Slutligen närmade grefvinnan Odelerantz sig de ungas krets, orolig öfver det långa samtalet mellan kongl. sektern och hennes niece. Hon afbröt det under förevändning att göra henne bekant med ett par damer i sällskapet. Längre fram på aftonen fick Hugo tillfälle att samtala med Alma, och då sökte han genom koncentreringen af hela sin älskvärdhet i ord och blickar, i uttryck och hållning att utplåna det intryck, han befarade att en annan gjort. Men Alma hade nu en gång för alla kommit till det resultatet, att det låg något på en gång saddt och halt i hans väsende, och de vackra ögonens strålar antände icke det adertonåriga hjertat, med huru stor skicklighet och god metod de än användes. Då Alma efter hemkomsten stod i begrepp att begifva sig till sitt rum, sade hennes tant: ben är lvcklig, som förstår att skilja skenet från verkligheten — som icke låter bedraga sig af hvad som är affekteradt och beräknadt att göra intryck. Inte tror jag, att du, min lilla Alma, låter dåra dig af Lindenstråles machinationer. Hela komedien med karrikatyrerna var lätt att genomskåda. Den offentliga förbränningen afsåg att eröfra ditt oerfarna hjerta, men om jag ser rätt, har den sluge lyckjägaren den gången räknat fel. Nog vet jag den, som skulle bättre passa min Alma, än den äfventyraren, som förstört det lilla han egde och nu lefver på sin morbrors godhet och sina björnars tålamod. Godnatt, min engel, godnatt! Sof godt och dröm om trogen kärlek, som ej söker vinna sitt mål genom teatereffekter. ,Trogen kärlek, som — — ah, det är Hugos kan jag troå, tänkte Alma, aflägsnande sig. ,Månne Hugo är så serdeles mycket bättre — mera att lita på än kongl. sektern? — Säkert är, att han