Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 juli 1868, sida 1

Det blef tyst i rummet — man blef allvarsam. Hugos panna mulnade märkbart, under det att presidenten, som hunnit besinna sig, betraktade sin systerson med omisskännelig beundran. Slutligen sade han: Hvad kan min nådiga pupill mer begära? Det der är storartadt, romaneskt — — jag känner knappt igen dig, min gosse. Så skulle jag kunnat handla på den tiden jag låg för en viss dams fötter — åh, det är längesedan, men det är roligt att se, att vår tids ungdom ännu är chevaleresk., Jag borde tacka kunglig sektern för den oväntade autodafen, sade Alma, ,,men — — Ingen annan än jag bör vara tacksam — jag, som erhållit ett oväntadt tillfälle att visa, hur det minsta ord från edra läppar är en lag för mig. Charmant — superbt — det är en riddare, som borde ha lefvat under medeltiden, i stället för att sitta och skrifva i ett af våra kollegier och på sin höjd bli president med tiden, liksom jag, småskrattade presidenten. i Den lilla tilldragelsen hade gjort intryck på de närvarande. Det var klart för alla, att Lindenstråle uppträdde såsom konkurrent vid den stora täflingen om arftagerskans hand, och det eklatanta bevis, han nyss gifvit, om icke på sina känslor så dock på sina afsigter, tycktes väl egnadt att slå an på denna flicka, som redan fått hamn för att vara plitet romanesk Om Alma hade varit alldeles otillgänglig för det fina smicker, som låg i hans handling, så hade hon varit visare än nästan alla andra flickor vid hennes ålder, och vi kunna ej neka, att, när han derefter tog hennes uppmärksamhet i anspråk för skildringar af åtskilliga förhållanden inom hufvudstaden på litteraturens och konstens gebit, nar han sökte roa henne genom några lyckade karakteristiker af de mest framstå