Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 juli 1868, sida 2

Alma samtyckte, och snart satt hon vid sin tants sida i den präktiga landåen, som drogs af tvenne ståtliga springare. Hugo satt midt emot den unga flickan och vred på sina ramsvarta mustascher, men sysselsatte sig hufvudsakligen med att förklara och kommentera för henne de obekanta företeelser, som färdens snabbhet ej hindrade henne att iekttaga. Detta gaf honom tillfälle att utveckla den elegans i manr och i valet af ord, hvaröfver han och hans hulda moder voro stolta. Han lutade ofta sitt välbildade ansigte mot Alma, under det att han gaf henne mer eller mindre välkomna upplysningar rörande diverse saker, hvarmed han var närmare bekant såsom infödd Stockholmare, och han såg in i hennes ögon med blickar, som han sjelf ansåg oemotståndliga. Underligt nog tog den otacksamma fränkan detta helt trankilt och såg alltjemt drömmande och tankspridd ut. Icke ens det ömmaste uttryck i hans superba mörka ögon, icke ens en och annan suck, som han då ock då fann lämpligt att draga, kunde förmå att fästa hennes uppmärksamhet på den ståtliga typ af modern manlig älskvärdhet, som befann sig midt framför henne. Det lilla sällskapet återvände hem, och man spisade middag i familj. Aftonen tillbragte man hos en af grefvinnans närmaste vänner, öfverstinnan P., i en ,liten vald samling. Som vanligt infann grefvinnan sig, sedan de öfriga gästerna anländt. Alma tog plats i ett förmak bland ett dussin unga flickor, som sutto glammande och låtsade då och då arbeta. Några unga modiga män hade vågat sig in i detta sanktuarium och ansträngde sig att göra sina sällskapsgåfvor bemärkta och gouterade. Alma hade fått till granne fröken Octavie, husets äldsta dotter, en ung flicka, som fått på sin lott icke endast ett vackert utseende, utan äfven en mer än vanligt stor konversationstalang. Hon behandlade