Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 juli 1868, sida 1

den furore, hon gjort. Alma log vemodigt, och Hugo tyckte sig märka att hon drog en suck, och han suckade med — af ädel sympati, förstås! ITIL Dagen efter balen sutto grefvinnan Odelcrantz och hennes niece i ett elegant förmak och fördrefvo tiden genom broderi och samspråk om gårdagens lysande tillställning. Du ser, min egen lilla Alma, sade grefvinnan med graciös moderlighet, i det hon lät en sefirgarnsända gå genom ett nålsöga, ,att våra Stockholmsbaler inte äro att förakta. Jag tror, att min lilla vermländska skogsmö allt mindre saknar ,,sitt sköna, sitt herrliga land, och med lust och glädje hängifver sig åt balsalongernas oromantiska nöjen. Ja, tant lilla, svarade Alma, ,ty dans är dans öfverallt, och jag är dåraktig nog att låta den berusa mig. Tant skulle kanske säga klok, ty den — endast den vaggar min saknad, mina drömmar, min själs ständiga, oroliga frågor till ro. Då jag dansar, är jag inte mer den drömmande grubblerskan; jag är då en fri fogel, som, drifven af tonernas trollmakt, sväfvar framåt i instinktlik, allbeherrskarde fröjd. Det är ett rus, hvarunder min ande sofver, och blott den delen af min själ, som står i närmaste förbindelse med mina yttre sinnen, vakar. Detta är en ljuf, om också farlig yrsel. Kunde jag blott dansa så länge, som musiken ljuder, utan att behöfva någon hvila! Men jag kan det inte, och uppvaknandet blir alltid obehagligt. Ty hvem har jag framför mig? hvem har varit min följeslagare, min ledare på den luftiga färden? Un persona med det stereotypa utuycket af själstomhet och öfvermod, af sjelfviskhet och raffinerad epikureism i anletsdragen, som finnes hos alla dessa bleka karlfantömer, at hvilka danssalen hvimlar. Och hvad talar han om? Om