Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 juli 1868, sida 1

Stockholmsbilder. (Från redaktionens korrespondent). X En utflykt. — Dalarön. — På skjutskärran. — Prins Carls inrättning å Gålön. — Landtlifvets goda inflytande på ungdomens uppfostran. — Vandringar och besök hos barnens fosterföräldrar. — Intrycken deraf. -Skolan. Afslutningen. — Hemresan. — Stockholms smäbarnsskolor. Ännu en gång, ärade läsare, tager jag Eder tid i anspråk, för att medtaga Eder på en utflygt, några timmars väg från! Stockholm, dels med ångbåt och dels med den gamla kända skjutskärran. Men jag vågar på förhand försäkra Eder, att färden skall intressera, emedan I fån tillfälle att här se ett nytt exempel på huru man här går tillväga för att bispringa armodets barn och gifva dem en uppfostran, som danar dem till nyttiga och arbetsamma medborgare. Vi gå ombord å ängsartyget , Ran, som på trenne timmars tid förer oss ut till Dalarön, den mycket bekanta badorten, lotsoch tullstationen i Stockholms vackra skärgård. Af de många i Schweigerstil uppförda, smakfulla villorna, finna vi att fina verlden hufvudsakligen valt Dalarön till vistelseort under sommarmånaderna. Tiden medgifver oss dock ej några vidare rekognosceringar. Vi beställa på gästgifvaregården skjuts och anträda resan till Gålön, den egendomen, dit ,,Prins Carls uppfostringsinrättning för fattiga barn blifvit förlagd. Efter ett par timmars färd å landsvägen, der man å ömse sidor ser den sorgliga bilden af torkans menliga inverkan på årsväxten, anländer man till bestämmelseorten. Här blifva vi välvilligt emottagna och inlogerade hos inrättningens syssloman, herr C. I. Lundbäck. För att kunna riktigt orientera sig uti sjelfva inrättningen samt taga kännedom om den princip, som här följes vid uppfostran, är det nödvändigt att tillbringa några dagar å stället. Vi blifva då i tillfälle att gå omkring hos allmogen och se huru barnen i dess hem få deltaga uti allahanda förefallande landtmannagöromål, något som i en framtid skall för dem blifva af ovedersäglig nytta. Då sjeltva principen för barnens vård och uppfostran på detta sätt är ett utaf sednare tidens mest lyckade försök i denna riktning, vill jag, innan jag söker visa huru den här blifvit verkliggjord, litet närmare redogöra för sjelfva inrättningens uppkomst och utvecking. Stiftarne af den mycket kända , Prins Carls Inrättning voro erkebiskop Wallin och underståthållare O. Wannqvist jemte major Wenus, hvilken sistnämnde år 1837 blef inrättningens förste föreståndare. Anstalten var en följd af år föremål för allmänhetens stora understöd. Rika gåfvor såväl i kontanter som i fastigheter tillströmmade, och för närvarande är inrättningens bestånd i ekonomiskt afseende betryggad, så länge den icke mottager öfver det antal barn, som öfverensstämmer med tillgångarne, hvilket antal utgör omkring 80. Redan under åren 1856-57 väcktes förslag om att frångå det dittills följda kasernsystemet i staden och förlägga inI rättningen till landet. Kaserneringssystemet är i och för sig osundt i såväl fysiskt som moraliskt afseende. Härtill komma, att i en stor stad alltid gifves lättare tillfaälle till beröring med lasten och brottet, och att man ofta hade smärtan se ogräset i de intagna barnens sinnen, hvilket man gjort sig all möda att förqväfva, istället åter skjuta upp. Allt flera röster höjdes för den föreslagna förändringen, eller genom förlägssgandet af anstalten till landsbygden, hvilsket slutligen också skedde, då år 1860 Gålö egendom, 7,, mantal srälse, i