Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 juli 1868, sida 1

Sjelfviskhetens osffer.) Svenskt original af Spectator. FÖRRA DELEN. Med ett anskri af förskräckelse hade gossens mor skyndat efter honom, för att rycka honom app på trottoiren och sålunda rädda honom undan ett hastigt annalkande ekipage. Men hon hann ej fram i rättan tid, och den af den våldsamma medfarten. halft bedöfvade gossen kunde ej samla besinning och krafter fort nog, för att undgå den hotande faran. När vagnen stannade, hade dess ena hjul gått öfver hans ena ben. Ett dubbelt jemmerrop — modrens och sonens — nådde deras öron, hvilka befunno sig i åkdonet. ,Hvad står på, godt folk? ropade en äldre man med ett vördnadsbjudande utseende, i det han satte foten på trappsteget. : ,Jo, det är allt så, sade en arbetare, som närmade sig. den frågande, att en liten pojke blifvit öfverkörd och — — ,Hur kör du, Jönsson der? röt herrn. ,,Hvarför ser du dig inte för? Inte rår jag för, att pojkvaskern sprungit för hästfötterna — eller legat på gatan, skulle jag snarare. tro, för jag såg inte till honom alls, och ,;se upp ropte jag i god tid, det vet jag. Tig nu, när olyckan är skedd, gagnar: prat till ingenting. Lundström der, tag reda på gossen. Emellertid hade tvenne damer stigit ur vagnen. Den ena af dem, ett äldre fruntimmer med allvarligt, något strängt uttryck i de regelbundna dragen, såg sig om bland de närstående, påtagligen för att upptäcka gossen, som råkat så illa ut. Den yngre, en blåögd och ,fagerkindad tärna, fattade den omförmälte herrns arm, i det )) Se H-T, N:o 187.