Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 juli 1868, sida 2

Öfver ethnografiska afdelningens möte Måndags innehåller Kristiania Aftenblac en intressant redogörelse, ur hvilken v meddela följande: Mötet öppnades under danske arkeologen prof J. J. Worsaaes presidium med ett föredrag öfver jernåldern af den för sin med så lysande resultater lönade antiqvariske forskaren i flera danska myrar eller mossar bekante adjunkten Engelhardt hvilken utgick från att omtala, huruledes man England och Frankrike hade riktat sin uppmärksamhet på undersökningar om menniskoslägtets ålder, medan de nordiska forskarne hade framhållit en annan sida, enär våra forntidsminnen icke äro gamla nog, för att kunna lemna något väsendtligt bidrag till besvarandet af denna fråga. Det var isynnerhet en punkt, talaren ville dröja vid, nemligen jernåldern, för hvars utredande det under sednaste decenniet hade framkommit många momenter, förnämligast genom gräfningar i danska mossar. Talaren ville framhålla det egendomliga vid det kulturstadium, med hvilket man här gjorde bekantskap. Först bör man märka, att det man finner endast är af ett slag, nemligen vapen och redskap för krig, redskap från lägret eller valplatsen, aldrig något, som står i förbindelse med qvinliga sysselsättningar. Af dessa fynd kom man snart på det rena med den åsigten, att dessa saker blifvit med vilja nedlagda och icke tillfälligtvis qvarlemnade. Allt är i ett besynnerligt skick, vapnen böjda eller förstörda, icke en enda sak är hel. Den första förklaring man hade försökt gifva häröfver, var fransmannen Beauvois-, hvilken trodde, att dessa fynd voro sjökyrkogårdar, en mening, som dock snart förkastades, enär man aldrig fann några lik. Dernäst hade professor Warsaae framställt den åsigten att dessa i mossarne funna vapensamlingar voro lemningar af offer, som i forntiden hade blifvit nedsänkta i heliga sjöar. Till denna mening hade Beauvois öfvergått och visat ett ställe hos Orosius, som ögonskenligen måste hafva afseende på dessa stora samlingar af krigsredskaper. Denne författare berättar nemligen, huru barbarerna, när de hade vunnit seger öfver romarne, hängde fångarne och förstörde de eröfrade lägren. Man blef nu uppmärksam på flera ställen hos gamla författare, hvilkas rätta betydelse nu först blef klar, att det måste anses för säkert, att det man fann i dessa mossar var lemningar af de stora offren af de öfvervunnas vapen och redskaper, något, som förklarade hvarför man aldrig hade funnit spår af lik och hvarför allt detta hade ått legat orördt. Det man funnit var en blandling af barbariska föremål samt några få romerska, deribland mynt, som hade gjort den nytta, utt man med säkerhet knnde bestämma tiden för lessa lemningar; den infaller omkring år 250— 00 efter Kristi födelse. Dessa fynd hade lemnat igtiga bidrag för besvarandet af frågan, huru jernIdern ställer sig till den förutgående bronsåldern. 3land jernålderns egendomligheter framträder icke lott ett genomgående användande af jern; den ar också en båtbyggnad, som bronztiden alldeles cke kände, en betydlig konsträrlig utveckling i rnamentationen, i hvilken de geometriska linierna flösas at friare former, hvilka dock icke förråda