Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 juli 1868, sida 2

ler trefnad i detta sångelselika kysse, som för flera månader skulle blifva mitt hem, i stället för det, som jag så nyss lemnat, af en outsäglig beklämning, och då den otympliga, gement fula qvinnoskepnad, som hädanefter skulle ersätta en moders små dagliga omsorger, på hvilka vi sällan sätta rätt värde förr, än vi gått i mistning deraf, emedan vanan och deras skenbara litenhet förut ej lära oss rätt förstå den hjertekällas oändeligt stora rikedom, hvarifrån de härflyta; då hon, på sin i öronen skorrande skånska dialekt, önskat mig en god natt, hvilken önskan lät som ett bittert hån, då — brast jag i gråt. Dessa tårar voro väl barnets sista, ehuru visst icke ynglingens eller mannens. Jag har aldrig blygis för, tvertom mången gång känt mig tacksam, att kunna gjuta sådana; men hvarje ålders upprinna från olika källsprång. I Det fria kamratlifvet tog dock snart ut sin rätt och jag trifdes godt bland glada, hyggliga, ungdomsfriska, kamrater, af hvilka många gått för mig okända öden till mötes, många sofva och länge sofvit under den gröna torfvan, många , förlist under seglatsen på lifvets oroliga haf med sina klippor och skär, många klifvit högt på ärans branta trappa, många lysa som stjernor på vetenskapens himmel, många lefva ett förnöjdt och stilla lifi samhällets dalar som feta prostar eller magra komministrar, sträfvande tjenstemän, idoga landtmän, lyckliga familjfäder, många färdiga att med mig skicka söner, kanske soneller dottersöner, till Lund eller — Upsala; de fleste, fastän i verkligheten grånade eller skalliga, nu i ungdomliga