Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 juli 1868, sida 2

NO NNE DtUTUmAISuIUGCInInRg. En verklig Riddar Bläskägg. Bokbindaremästaren Wittmann i Posen bar blifvit anklagad inför juryn derstädes för att hafva, if girighet, inom en tid af 6 år med gift tagit sex personer — fyra sina hustrur och tvenne barn — afdaga. Witiman är född den 11 September 1836 i Coblenz och uppfostrad i Deutsch-Crone (Vestpreussen), hvarest hans fader ännu är fångvaktare vid kretsdomstolen. Åren 1851—55 gick han i bokbindarelära i Czarsikau; de fyra följande åren tillbragte han som gesäll i Posen, Stettin, Wollin, Cammin och slutligen i Berlin, å hvilken senare stad han den 5 November 1859 erhöll mästarbref i yrket. Största delen at sin gesälltid vistades han i Wollin, der han på skiljda tider arbetade 1 och 3. år hos bokbindarmästare Pirsch, hvars hushållerska — Pirsch var ungkarl — Emilie Maria Gehm, sedermera hans första hustru, han här gjorde bekantskap med. Under det att Wittman senare var på besök i Wollin, dog Pirsch plötsligen den 1 Januari 1859. Hans förmögenhet, bestående af husgerådssaker och verktyg, tillföll den då ännu ogitta Emilie Gehm, som under hans lifstid, af tacksamhet för de tjenster hon utan ersättning visat honom, genom ett i laga form upprättadt testamente hade fått sig densamma tilltörsäkrad. Efter Pirschs död öfverenskom Wittman med Gehm att efter aflagt mästarprof öfvertaga den aflidnes rörelse och gifta sig med henne, och en tant till Gehm, enka etter måtrosen Harder, gaf Wittmann för hans vistelse i Berlin en summa af 75 thaler. I enlighet med denna öfverenskommelse etablerade Wittman sig redan i November 1859 i Wollin såsom bokbindare efter den aflidne Pirsch. Den 16 Februari 1860 gifte han sig med merbemälda Emilie Gehm, hvars förmögenhet hade gjort det möjligt för honom att etablera sig i Wollin. Hustruns förmögenhet hade emellertid förökats genom den förenämnda enkan Harders död: Hon afled kort efter Wittmans ankomst till Wollin, lika hastigt som Pirsch, sedan hon genom ett tvenne månader förut upprättadt testamente in-satt Emilie Gehm och hennes syster Ulrika tilk sina arfvingar. I första giftet hade den anklagade två söner: Hugo August Henrik Johannes, född den 4 November 1860 och Ludvig Emil Paul, född den 1 September 1862. Kort efter den senares födelse dog dem anklagades första hustru och lemnade efter sig såsom enda arfvingar mannen och de båda barnen. Den 1 Februari 1863 insjuknade det äldsta af de tvenne barnen, Hugo Augnst Henrik Johannes Wittmann, och dog redan dagen derefter. Den anklagade var gossens ende aritagare. Den 15 Juni 1863 ingick Wittmann sitt andra äktenskap, med ogifta Augusta Charlotta Höhn, dotter till snickarmästaren Höhn i Deutsch-Crone. Redan några månader efter giftermålet insjuknade hon och dog den 22 December 1863, en vecka efter sedan hon genom testamente förordnat sin man till ensam arfvinge af hennes, förhållandevis ej obetydliga, förmögenhet. Den 1 April 1864 gifte han sig för tredje gängen med ogifta Augusta Kornotzky, dotter till klädesfabrikören Kornotzky i Jastrow. Hon medförde en betydlig förmögenhet i boet. Sommaren 1865 nedkom hon med ett döfödt barn. Den 12 Augusti 1865 afled hon och efterlemnade såsom sina arfvingar den anklagade och sin moder. Redan den 17 Oktober 1865 gifte Wittman sig för fjerde gången med ekan efter en sjökapten Böse. Emma: Katharina Elisabeth, född Schmidt. I sitt föregående äktenskap hade hon ett 20 månaders gammalt barn, Georgina Augusta Alvina. Med henne fick han en ännu större förmögenhet än med någon af sina förra hustrur. Redan få dagar efter iftermalet insjuknade hennes barn och dog den 23 Oktober 1865. Modrnn var barnets enda aråvinge. Nu flyttade Wittman — hvilket har. redan länge sagt sig vilja göra — ifrån Wollin och begaf sig till Posen. Af hycklad ömhet för sin hustru lät han dit transportera barnets lik och jorda det på den evangeliska församlingens kyrkogård derstades. Den 13 Juli 1566 törlöstes fru Wittman i Posen med en dotter, insjuknade sedermera plötsligt den 17 September och dog den 18 i samma månad. I ett några månader förut upprättadt testamente hade hon insatt sin man till sin ende arfvinge. Under tiden hade borgmästaren Falk i Wolliv, som, med anledning af det stora antalet af ovä tade och hastiga dödsfall i Wittmanska familjen, af åtskilliga personer erhållit trägna uppmapingar att inleda en undersökning om orsakerna till dessa dödsfall, men lemnat dessa uppmaningar utan afseende, aflidit. I början af Augusti 1866 tillträdde den nye borgmästaren i Wollin, Fischer, sitt embete. Redan samma månad underrättade han polisen i Posen om de emot Wittmann gängse misstankarne. Under det att denne var sysselsatt med förberedelserna till sin hustrus begrafning — han hade redan, under föregifvande att hon dött i kolera, utsatt dagen efter hennes död för jordfästningen — fick polisen reda på att någon läkare ej varit anlitad under hennes sjukdom och atz Wittmann ej heller hade sökt hjelp mot densamma på annat håll. Den sålunda väckta misstanken hade vunnit i styrka genom den skyndsamhet. hvarmed exkrementårna bortskaffats och bekräktades äfven genom likets utseende. Den 19 S. 1866 blef derföre begrafningen — presten nade redan infunnit sig i Wittmanns bostad Sör att förrätta den och likvagnen stod för porten — inhiberad af polisen, den anklagade häktad och husvisitation anställd hos honom. Vid visitatationen anträffades i en låst kista ett stycke hvit, porslinsartad massa, så stor som en barnknytnäfve och vägande ett fj-ededels skålpund. Vid anställd kemisk undersökning fann man att den bestod af arseniksyrlighet eller så kallad arsenik, i så stor qvantitet att den var tillräcklig att taga lifvet af ännu hundratals menniskor medi Liket efter den sist aflidna bustrun blef nu, med anledning af denna upptäckt, obduceradt. De utreddes att hon ej hade dött i kolera, utap. af en akut tarminflammation. Genom kemisk analys fann man i den aflidnas kropp en garska stor drantitet arsenik, som enligt läkarner, utlåtande utan trifel. orsakat döden. Efter dersa upptäcker. på hvilka andra snart följde, blefvo efter hvarandra liken efter den ankla, a es förut aflidna tenne hustrur samt liket efter ans barn i första giftet uppgräfda, sedan man sost ur jorden uppagit det i Posen begrasda Yket efter hans styfarn i sista äktenskapet. Å5e voro allesammans skadade af maskar och sågo ut som mumier; senom sorgfälligt verkeallda kemiska undersökringar konstaterades till full evidens tillvaron af rsenik i deras ännu hibehållna inelfvor. Euli äkarnes utsago har dodsorsaken i alla fem falle