Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 juli 1868, sida 2

Då Wanda erfor Riazis död, insåg hor att den djerfve bankiren var förlorad. Emedan hon ej kunde träffa husbonden hade hon fästat sig vid Bomarsund, der ryske hunden, som Kodom hade fört med sig. En natt uppgaf Bemarsund ohyggligs tjut. Han sörjde synbarligen. Wanda förstod att Kodoms timmar vore räknade. Denna natt uppreste man schavotten Klockan fem på morgonen efterskickade Wanda en hyrvagn. Hon begaf sig till afrättsplatsen och såg Kodom nalkas med fasta steg. — Adieu! ropade hon till honom. Kodom kände igen hennes röst, — har vände sig om, och ett sista leende flög öfver hans bleka ansigte. Wanda brast i tårar och återvände til botellet. Då hon inträdde i sitt rum, varseblej hon en man, som stod orörlig och betraktade henne med förfärliga blickar. — Det var hennes man, baron de Remeney — Nå väl, sade magyaren slutligen til henne efter en hemsk tystnad, — lönade det mödan att blifva giftblanderska och äktenskapsbryterska? Lönade det mödan att begrafva er make lefvande? Ni har nu sett brottens straff bär nere. — Jag vill dö, stammade Wanda; — döda mig. : Magyaren smålog föraktfullt. — Dö, sade han, — det är alltför litet Jag kommer för att hemta er; — ni tillhör mig. — Hvad tänker ni göra med mig?