Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 juli 1868, sida 2

bortförda för att tjena ,,De Tjugoen som gisslan. Grefve de Navarran vände sig till Jean. — Känner du igen mig? frågade han. — Ja, min far, svarade Jean. Redan vid vårt första möte sade mitt hjerta mig hvem chevalier de Pulnitz var. Men jag tänkte, att emedan ni sökte undandraga er min ömhet, borde jag tiga och vänta, till dess ni fann tiden vara inne att aflägga er förklädnad. Grefven tryckte sin son till sitt hjerta. — Du har samvetsgrannt uppfyllt ditt löfte, sade han till honom. — ,,De Tjugoen finnas ej mera! De inträdde i hyddan. Madeleine hade nyss annammat sakramentet, och medan presten bad, gjorde hon en fullständig bikt inför Jean och Louise. — Ni har varit en verklig moder för oss, sade Jean till henne, — må Gud välsigna er! — Min stackars man, hviskade Madeleine, — har blifvit dödad för er skull. — Han hade talat — — han hade sagt, att de, som man trodde vara hans barn, hade blifvit oss anförtrodda af en okänd. — Bedjen för houom. Madeleine höjde ögonen mot himlen och en suck höjde hennes bröst. Hon var död. — Välsignad vare du, redliga qvinna, som har bevarat mina barn åt mig! sade grefve de Navarran. — Var välsignad, tillade Jean och Lonise gråtande, — du, — den enda moder, som vi hafva kännt! Robert Kodom hade blifvit dömd till döden.