Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 juli 1868, sida 2

Såren läktes med en långsamhet, som förbryllade läkarne. Den biljett, som Wanda hade tillskrifvit honom från Antwerpen, emottog han äfven sängliggande Knappt hade han läst den, förrän han kastade täcket af sig. — Jag måste resa! utropade han. — Fäst dessa bindlar stadigt omkring min arm; ordna kompressen på mitt bröst och kläd mig! Den bestörte kammartjenaren började framtaga nödiga kläder. Monseigneur tog på sig byxor och väst. — Nu hit med en bonjour. Då kammartjenaren höll fram rocken för att biträda honom vid dess pådragande, vände musulmannen sig häftigt om. — Du bedrar mig! röt han. — Jag, monseigneur? Riazis var förfärlig att se. Hans ögon tycktes framtränga ur hufvudet, och fradga betäckte hans läppar. — Ja, du bedrar mig, fortfor monseigneur och krossade med ett knytnäfslag allt hvad som fanns på nattduksbordet. Och han började springa omkring i rummet, i det han ropade: — Jag är omgifven af spioner. — Man vill störta mig. — Ni äro mördare, — jag är chefen. Ni måste lyda mig. Jag är mäktig — allsmäktig; — då jag säger: Döda! dödar man. Kammartjenaren hade ropat på hjelp. Fn annan tjenare hade inträdt. — Hvad vill du? frågade monseig mMur, — du gömmer en dolk! Han vred sina händer, bet sig sjelf och ropade: Öe O. hvad jag lider, hvad jag lider!