— Nej, sade hon, — jag sofver ej. Och hon tillade, i det hon sänkte sitt hufvud: — Jag har sofvit länge — länge, — och jag har haft en förfärlig dröm. O, hvad jag har gråtit och lidit. — Föreställ er att jag drömt, det man hade beröfvat mig mitt barn, — hvarefter man instängde mig i ett ohyggligt fängelse, midt ibland en hop varelser, som tjöto och slogo mig. Hon fattade Raouls hand och tryckte den ömt mellan sina. — Jag har äfven drömt, fortfor hon, — att den, som jag älskade och som nu är min make, hade vägrat gifta sig med mig, — att han rodnade öfver mig. — Jag kan ej säga er allt hvad jag hade i hufvudet. Nyss i kyrkan väckte orgeln en darrning hos mig. Rökelsen berusade mig likasom vid min första nattvardsgång. — Jag hade höjt min själ till Gud, jag hade erbjudit honom mitt lif och min lycka. Då runno mina tårar, och jag förstod att alla mina lidanden hade endast varit ett grymt gyckelspel af min inbillning. Jeans hjerta slog häftigt. — Hon är räddad, sade herr de Pulnitz till honom, — men icke ett ord. — Hon bör för alltid blifva okunnig om att hon har varit vansinnig. Hvar och en begaf sig till sina rum. Jean frågade en betjent efter magyaren. — Herr baronen, svarades det, — afreste i går qväll och sade, att han begaf sig till Antwerpen. Jean insåg att ungraren var Wanda på spåren. Mouseigneur hade emellertid nödgats intaga sängen efter sin duell.