Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 juli 1868, sida 2

Blanche omfattade sitt hufvud med båda händerna. — Ah, utropade hon, — hvilken af oss båda är vansinnig? — Ungendera. — Hvad är lösningen på denna gåta; — denna charad, som ni framställer klockan sju på morgonen i en skog? Trelauney hade bultat på porten. Man hörde på afstånd ljudet af jägarhorn. — Det finns ett jagtparti i närheten, sade Trelauney i det han lyssnade. Blanche stampade otåligt med foten. — Låt oss stiga in till er, min herre, utropade hon, — emedan det är hos er. För intet i verlden skulle jag vilja blifva öfverraskad här. — Tålamod, sade Trelauney, — min mor stiger upp. Blanche trodde sig drömma. Hon betraktade oupphörligt sin mans ansigte, likasom för att der upptäcka hemligheten af denna komedi. — Hvem är ni då, min herre? utropade hon plötsligt. Trelauney smålog. — Jag är, sade han, — Jean Deslions, skogvaktaren, — och se här, några steg ifrån oss, korsvägen der ni slog mig i ansigtet. Minns ni nu? — Det är infamt! hviskade Blanche fförintad. I detta ögonblick öppnade Madeleine dörren. — Min mor! utropade Jean och omfamnade henne. — Välkommen! sade den goda qvinnan och återgäldade hans smekningar. (Forts.)