Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 juli 1868, sida 2

min vän, svarade Trelauney— Det är icke ett slott, som väntar oss, utan en hydda. — Der finns inga betjenter, inga tapeter, — väggarne äro kalkrappade, och man ser bjelkarne i taken. — Det var en egen ide, sade Blanche. — Var öfvertygad om att jag åsyltar något dermed. — Och hvem skola vi finna der? — Vi skola finna min mor. — Er mor? — Ja, — en god, gammal qvinna, för hvilken jag skall presentera er. i har aldrig talt med mig om henne. Derför att jag ville bereda er en öfverraskning. Postchäsen ilade emellertid framåt. Klockan sex på morgonen stannade man utanför Madeleines bydda. — Det är här, sade Trelauney. Blanche stirrade förvånad omkring sig. — Huru! Här? utropade hon. — Här skola vi bo. — I denna bondstuga? — Ja. Trelauney gjorde ett tecken åt kusken, hvilken genast aflägsnade sig. Blanche betraktade sin man med oro och varseblef skråman, som fårade hans kind. — Ni har sårat er, sade hon. — Nej, svarade Trelauney, — det är ni, som har slagit mig i ansigtet med ert ridspö. — Jag? — Ni. — Och hvarför skulle jag hafva gjort det? — Emedan jag älskade er.