Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 juli 1868, sida 2

Dessa förfärliga ord hade ofta genljudit för hennes öron. Hon var orolig för Edwige. Efter några ögonblicks tystnad återtog Wanda: Tro mig, lemna mig ensam! Återvänd till Paris, återtag ert lif, edra vanor; — för mig är allting slut. — Farväl då, sade Marianne; men äfven för mig är det slut. — Hvad tänker ni göra? — Min far är i fängelse. Han blir fri om några dagar. Jag skall taga denne olycklige vid den ena handen, och i den andra en stackars vansinnig, som har älskat mig, — och jag skall dölja mig med dessa båda varelser i någon aflägsen by, i en dal, dit namn, tidningar och rykten ej hinna. — Ah, sade Wanda, — ni kan ännu blifva lycklig. — Kanske, hviskade Marianne och tänkte på Richard. De två qvinnorna omsamnade hvarandra. En fjerdedels timma derefter ilade Marianne mot Frankrike. Lord Trelauneys vigsel med fröken Blanche egde rum vid midnatten i kyrkan Notre-Dame d Auteuil. Enligt ett allmänt vidtaget bruk, och hvars ändamål är att för de nyfikna dölja den unga nygistas rodnad, väntade en postchäs på de båda makarne. Blanche tog sig knappt tid att byta om drägt, — och postchäsen for af i galopp. — Är det indiskret om jag frågar hvart vi fara? sade Blanche — Vi fara till en af mina egendomar,