Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 juli 1868, sida 2

Vanda darrade och betraktade med tärfyllda ögon den unga qvinnan, som hade medverkat vid hennes flykt. Marianne fattade hennes hand. — Kan jag göra något för er? frågade on. Iack, svarade Wanda, — allt är slut, vår sol har gått ned, natten inbryter. Jag känner att Robert är förlorad. Denne man, som under tjugo år hållit polisen i schack, denne kämpe, som hade ett hotel till håla, denne man, som aldrig har bleknat, — honom har jag sett darra. Han bar insett att hans timma slagit. Han har krossats mot en simpel plan — en bagatell. En enda gnista kan spränga malmen i en kanon. Wanda funderade ett ögonblick. — Res, återtog hon; hvem vet om man ej äfven skall vidtaga någon åtgärd mot er. — Och ni? frågade Marianne. — Ah, jag bör stanna här, sade hon; jag skall följa honom ända till slutet. — Uvart skulle jag för öfrigt bege mig? — Har ni ingen slägtinge? — Jag har en dotter, hviskade Wanda; hon är dygdig och lycklig. Hon måste anse mig som död. Jag kan icke sätta mig vid hennes härd, medföra ett förflutet lif af vanära och blod till en lycka, danad af dygd och kärlek. Om jag ej återser henne, hoppas jag att Gud skall glömma att hon har haft mig till mor! För första gången hade Wanda tänkt på Gud. Äktenskapsbryterskan, gistblanderskan fruktade för sin dotters skull. ,Föräldrarnes brott skola återfalla på barnen ända till tredje led