Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 juni 1868, sida 1

ken de Charmeneys ridspö hade gifvit Jean Deslions. Den högmodiga flickan hade emottagit honom som make. Han skulle föra denna stolta flicka till altaret och derifrån hem till sig. Trelanney återfann en liten, hvit linie på sin högra kind. Han smålog bittert. Derefter tryckte han sin nagel mot detta nästan utplånade märke och öppnade blessyren, så att den blödde. — Jag vill att hon skall känna igen sitt verk, mumlade han. I detta ögonblick öppnades dörren häftigt, och Surypöre kastade sig, blek och snyftande, till hans fötter. — Hvad fattas dig? utropade Trelauney, — hvad har händt? Surypere steg upp. Han liknade ett spöke. Med stirrande ögon och insjunkna kinder stammade han obegripliga ord. Trelauney fattade hans händer. — Ånnu en gång, hvad har händt? utropade han. — Min dotter, sade Surypere, min dotter Cecile! — Nå väl? — De ha dödat henne! Surypere grät och rullade sig på mattan. Trelauney bleknade. — Min lilla Cecile, fortfor Surypere; — denna engel, som jag har burit på mina armar genom Cayennes skogar, denna kära lilla engel, som slumrade på Maronifloder, medan jag vakade öfver henne, — hon är nu död. O, jag har bringat henne olycka; jag gjorde orätt i att bort