Un midsommarnatt på landet. Det var midsommarafton. Den rosiga qväl Satt så herrlig på gyllene sky; Och der reddes till högtid i landtmannens tjäll Och der samlades ungdom i by. Och der hopades löf, som till hemmet man drog, Sen man plundrat på blommor båd gårdar och skog. Och i grönskande lind Slog en vaktel sin drill; Och den yrande vind Låg vid insjön, så still, Låg och stödde sitt hufvud mot böljorna blå. Det var ljuft att få hvila sig så. Nu der restes en midsommarstång, en så skön, Som man någonsin sett i vårt land: Den var skyhög och smärt, blomsterkransad och grön, Och der fladdrade vimplar och band. Och så stolta i håg gingo spelmännen fram, Och man sköt — med kanoner, så späda, som lamm. Och der bildas en ring... Icke en, utan två, Och man dansar omkring, (Både stora och små). . Glädjen ler och den skakar från vingen hvart stoft, Der den stiger mot bimmelens lost. Nu det skymmer. Ty midsommarnatten, jemväl, Iar sin förlåt, fastän utaf flor, Som hon drar för sin bädd, när bak skyn hon sig stjäl, Till de nejder, der morgonen bor. Ack, de båda ja räcka hvarandra sin hand. Snart de blicka gemensamt kring vatten och land: Snart ler morgonens sol Ifrån nattens gemak Öfver konungastol, Öfver torthyddans tak. Men ännu räder stillhet. — Vid midnattens tid All naturen ju slumrar i frid. O, du heliga, tysta, högtidliga natt! Huru skön, huru herrlig du är, Då du låter ett regn fran din perlprydda natt Falla ned öfver blommornas här. Då det doftar från äng, dä det ångar från al, Är det offret, som stiger not himmelens sal. Ty du, natt, är så huld Mot de älskliga små. — Snart, när gryningens guld Strömmar ut i det blå, Och en morgonvind helsar den vaknande verld, Har du slutat din midsommarsfärd. Wilhelmina.