Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 juni 1868, sida 2

skulle lemna hennes celldörr öppen. Det var ju ingenting vidare? — Ni finner att jag vidtagit åtgärder redan före er återkomst, inföll musulmannen, som ej glömde att bevaka sina intressen. — Jag skall ej glömma det, svarade Kodom, men jag ber, lät oss påskynda händelserna. Och han tillade, i det han vände sig till den ännu alltjemt häpne vaktaren, som höll handen på guldmassan i sin byxficka. — Min vän, gå ned och skaffa oss en penna, fint papper och bläck. Mannen lydde med ifver. — Riazis, fortfor bankiren, — ni har väl ej glömt nakis? — Visst icke, svarade musulmannen, — det skulle vara bra obetänksamt att glömma dyrken, då man vill öppna dörren. Se här är den. Han räckte Kodom en liten förgyld kaka af en fast och seg massa. — Bra, sade bankiren och vägde kakan i handen. — Det återstår nu att göra en öppning i massan och insticka biljetten, som jag skall skrifva. Man bör ej öfverlasta vår förtrogne med detaljer. — Gif mig kakan, sade monseigneur. — Vi österländningar förstå oss på ett omärkligt insmygande. Han framtog en tunn dolk ur en elegant slida och klöf nakis på ett sätt, som efterlemnade en nästan omärklig skåra. Vaktaren återkom. Bankiren skref hastigt och med feberaktig ifver detta bref, som vi redan hafva meddelat läsaren i ett föregående kapitel. Musulmannen instack det i nakis med en