Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 juni 1868, sida 2

ställningssättet, hvilket, under missmodet jf och bekymren, ledes så lätt på irrvägar.; i det man då vill finna helt andra orsa-. ker till det onda än de verkliga, vändande sig derigenom till qvacksalfveriet och! vidskepelsen, för att finna en hjelp, som 1 man anser sig hafva förgäfves sökt inom naturens lagar, sannt uppfattade. Så skallsi det onda blifva ännu svårare, i det attli falska lagstiftningsätgärder verka icke blott för den närvarande tiden, utan ock för framtiden, och detta — efter hvad histo-I rien lärer — förderfligare mången gång U än både missväxt och krig. Sedan urminnes tid har man kännt en utväg att bereda sig på missväxt, och den har bestått deri, att man under den goda tiden fyllt sina förråder i visthus och spanmålsbodar. Och någon annan utväg lärer näppeligen finnas. Det är icke guld och silfver, som här kunna hjelpa, utan jordens egna frukter, de vigtigaste af alla kapitaler. Men det gäller ej blott att samla och bevara sådana kapitaler — det gäller också att dstalkomma dem. Och detta vinnes allenast genom arbete och insigt. Man har, under den i år rådande torkan, funnit på det mest i ögonen fallande sätt, att der jorden varit väl brukad och gödd, der har växtligheten trotsat den torra väderleken, så att den stått rätt stark och frodig under det att på fältet eller åkern straxt bredvid växtligheten varit nästan förstörd. Iläri ligger en erinran, som hvarje år återkommer, men hvilken aldrig! framträder så manande som i år sådana som detta. Ett enda tunnland jord, väll: skött, lemnar under ett sådant år, större afkastning än tiotal af tunnland, der växterna ej förmått motstå klimatet. Lagen — naturens och erfarenhetens egen lag — blir alltså, att väl vårda den lilla jordrymden, förseende densamma framförallt med stark gödning, lemnande heldre åsido hvad man för tillfället ej förmår sköta med riktig styrka. Att utbreda sin kraft öfver stora arealer, hvilket är det vanliga förfaringssättet vid vårt svenska jordbruk, visar sig, särdeles under år sådana som detta, i hög grad förlustbringande. På grund häraf blir det också en dålig misshushållning att, för besparings skull, minska sina arbetskrafter. Förlusten deraf är tvåfaldig: 1:o) att jorden blir ännu sämre skött, och 2:0) att det uppstår en arbetslöshet, som på ett fruktansvärdt sätt återfaller på fattigvården, att. ej tala om de lidanden och den förlamning ikraft, som drabba arbetarne. Bättre alltså, att dela sitt bröd, om ock än så knappt, med sina arbetare, än att utsätta dem för eländet och sig sjelf för de ännu större förluster, som skola följa på deras afskedande. Vi hafva under de sednaste åren haft äfven i vårt land, att kämpa med stora bekymmer; men vi hafva ej varit hemsökta af en allmännare nöd. Man har dock klagat och knotat mycket under de förra, och mer än en gång hafva vi bäfvat tillbaka för tanken på huru det skulle gå, om vi drabbades af en verklig missväxts svåra hemsökelse. Kanske skulle likväl vårt folk bära denna manligare och ädlare, ty det är en god och sund kärna i vår nationalkarakter. Kanske skulle också då de, som ockra på nöden — ty sådana finnas beklagligen — finna saken alltför allvarlig, för att begagnas till medel för slemma afsigter. Dock må vi bedja Gud bevara oss från en sådan pröfning, sedan den fara, som hotat, bordt bringa oss till besinning. Att se en olycka i ögat, är att hafva till hälften besegrat henne. Att låta sig plötsligt öfverraskas, för att, efter den förra öfvermodiga säkerheten, falla ned i qvidan och vanmakt — det är den feges säkra väg till undergång. Mannen hötves att klaga och knota mindre, men att handla med lugn, klokhet och kiaft. Så kan han tryggt lägga utgången i Guds hand, ty den är då i goda händer. Men lagen är: hjelp dig sjelf, och Gud skall. hjelpa dig! Den lyder så för höga som för låga, för rika och fattiga. För allas ögon står, när det gäller att möta en hotande allmän fara, det pligtbudet skrifvet med eldskrift: att hvar man måste deltaga i striden, att alla måste underkasta sig mödan och försakelsen, för att också slutligen dela lönen af den seger, som aldrig, under sådana förhållanden, uteblifver. Bort alltså med veklighet och vällust, med flärd och lättja, med sorglöst öfvermod och sorglös klagan! Den besinningsfulle seglaren refvar sitt segel i tid, för att, sedan orkanen rusat öfver hans hufvud, kunna åter utbreda det för vinden och återvända i hamnen. Den öfvermodige trotsar faran, tappar det stolta modet när hon kommer, ängslas och qvider, släpper rodret och går i qvaf. De moraliska krafterna äga, såsom hvar man lätt fattar, den största betydelse för en nations ekonomiska välfärd. Derföre må de aldrig lemnas ur sigte. Dermed står upplysningen — insigten och erfarenheten — i det närmaste samband. Ett folk, som förenar dessa krafter skall segra öfver äfven de svåraste yttre omständigheter. En manlig håg, en klar blick och en stark arm — se der häfstängerna för hvarje folks, liksom för hvarje individs, äfven timliga välfärd! VN DO EU 66nH75, TU — — —