Så fort som möjligt upptagas i nordförbundet. Konung Karl af Wirtemberg är emot detta, men ogillar den sydtyska demokratiens republikanska tendenser; storhertigen Ludrig af IIessen-Darmstadt kommer mindre i betraktande, enär hälften af hans land redan tillhör förbundet, och konung Ludvig II af Bayern är alldeles emot all politik, som stör honom i i hans dramatisk-musikaliska sysselsättningar. Af de ledande statsmännen i Sydtyskland är ministern Freydorft i Baden en förklarad anhängare at Preussen; furst Hohenloke i Miwmchen söker att för Bayern häsda en mellanställning, som hvarken ställer landet i fiendskap till Preussen, eller till den allmänna opinionen i Sydstaterna; ministrarne Varnbiiler i Stuttgart och Dalvigk i Darmstadt tillhöra samma skola som rikskanslern Beust, alltså bestämda motståndare till den preussiska politiken, men kloka nog att gifva efter för omständigheterna, så länge de yttre förhållandena tvinga dem dertill. Efter tullparlamentets slut synes likväl den rörelse, som fattat en stor del af befolkningen, hafva gjort något intryck på regeringarne. Den officiöse , Corresp. Hoffmann i Miinchen förklarar sålunda, att den bayerska regeringen skulle vara villig att gå in på ett sydförbund, om det kunde omfatta hela Sydtyskland (således ätven Baden) och hvarken stode isoleradt (gentemot Preussen) eller behöfde stödja sig på utlandet. Två andra officiösa organer — , Sidd. Presse i Mänchen och ,, Wärtemb. Staatsanz. — uttala sig å andra sidan i ledande artiklar temligen otvetydigt mot bildandet af ett sydförbund. Största delen af den lokala pressen i Sydtyskland fortfar emellertid med en ständig agitation till fördel för ett sydförbund och stödjes dervid af de hemvinda anti-preussiska medlemmarne af tullparlamentet. I Wirtemberg förestå nya val till landtdagen, af hvilken anledning sydtyskarnes politiska lissfråga nu diskuteras i talrika församlingar och tolkmöten. I ett tal till sina valmän den 16 dennes förklarade en af medlemmarne i tallparlamentet, Neurath, att Sydtysklands införlifvande med Preussen icke skalle gå för sig utan genom ett europeiskt krig. Han ville icke förutsäga nordförbundets öde, men var dock öfvertygad om, att alltför eröfringslystna stater måste skiljas från hvarandra, Preussen och Wiirtemberg hade inga gemensamma intressen. Sydtyskland kunde lika gerna bilda ett sjelfständigt förbund som Schweiz. Frågan, huruvida någon vore liberal eller ej, var för närvande likgiltig, enär det hufvudsakligen endast gäller att välja folk, som till hvarje pris skall stödja regeringarne i deras strid mot Preussen, , hvars slutliga afsigter man mycket väl kännerk, 0. s. v. I en korrespondens af den 18 dennes från Donau till Weserzeitungberättas, att det under Hohenlohes frånvaro i Mincheu i konungens omgifning starkt agiterats för ett sydförbund, samt att det från Stuttgart ingått nya förslag till bildandet af ett sådant förbund. Som ett faktiskt framåtskridande med afseende på sydstaternas närmare förening må anföras, att Bayern och Wirtemberg under sednaste tiden blifvit eniga om upprättandet af en gemensam militärkommission till diskuterande af frågor, som angå Sydtysklands försvarsväsende. Konung Wilhelm af Preussen har för första gången gästat sin goda stad Hannover i egenskap af denna stads konung och suverän. IIan skulle der bo på det! kungliga slottet i Georgsgarten. Den 22! om förmiddagen skulle vara stor militärparad, presentation af stadens embetsmän och representanter samt grundstenens läggande till en ny artillerikasern. Om aftonen skulle vara stor soir. Den 23 skulle flera militäretablissementer inspekteras och audiens lemnas åt deputationer från landets olika delar. Som i går skulle kungen resa till Hildesheim och Göttingen. Indep. belge anmärker, att tidpunkten för konungens första besök i Hannover icke är rätt lyckligt vald, eftersom det! just var 2:ärsdagen efter den hannoveranska armens framryckning från Göttingen till Thäringen, hvilken ledde till slaget vid Langensalza. Vid en profskjutning, som den 4 dennes skedde vid Aachen, och som företogs; af preussisk militär, segrade det franska Chassepotgeväret öfver det preussiska tändnålsgeväret. Till hvarje gevär utdelades 10 patroner. Efter 45 sekunders förlopp var detta förråd användt af det franska! geväret. Nio kulor hade gått igenom skott-taflan, den tionde gick förbi. Tändnålsgeväret hade under samma tid endast gifvit sju skott, hvilka alla träffade taflan. Men den större hastigheten, den större skottvidden, den mindre vigten samt slutligen Chassepotgevärens lättare och beqvämare handterande göra — som det heter i berättelsen om profskjutningen — detta vapen till åtminstone jemngodt med det preussiska vapnet. Ett sådan vittneshörd från detta häll torde vara bevisande! för dess riktighet. ÖSTERRIKE. Under kejsarens besök i Prag den 21 dennes ämnade czekerna öfverlemna honom ett memorandum, som skulle framställa nationens önskningar i afseende på författningen. Innehålet af detta dokument är utan tvifvel icke väsendtligen Rn 4 PP