kl 3 UTKIKES. TYSKLAND. Jemför man de nuvarande förhållandena i Sydtyskland med den sinnesstämning och det tillstånd, som gjorde sig gällande under första året efter slaget vid Sadowa, eller t. o. m. intill tullparlamentets öppnande, skall man utan tvifvel förmärka, att det inträdt en större klarhet och bestämdhet i de politiska åsigterna. Mainlinien har i högsta grad visat sig vara gränsskillnaden mellan Nordoch Sydtysklånd och en politisk gräns för Preussens herravälde, än det tyska nationalpartiet förlidet är ville medgifva. Grefve Bismarck jemförde då i ett af sina bekanta tal uti nordtyska parlamentet Mainlinien med ett öppet gallerverk, som icke kunde hindra strömmen att bryta igenom; en af de liberala deputerade i Berlin jemförde den med en station, der det stora tyska enhetslokomotivet skulle intaga kol och vatten, innan det fortsatte vidare på vägen till det stora fäderneslandets sammansmältning. Uppehället vid stationen har emellertid blifvit något längvarigt, och för närvarande är det knappast tal om att fortsätta resan. Grefve Bismarck har sjelf i tullparlamentot afgifvit en bestämd förklaring om, att Sydtysklands närmare anslutning till nordtyska förbundet helt och hållet skulle bero på de sydtyska staternas egen fria vilja och beslut. Det nordtyska nationalpartiet har ofta nog uttalat sin missbelåtenhet med denna sakeras stöllning och icke försummat något medel ett agitera för sina planer i Sydtyskland, men hittills utan synnerlig framgång. I de tal, hvarmed konungen af Preusson i år öppnat och slutat nordtyska och tullparlamentets möten, har han visserligen i allmänhet hänvisat till de gemensamma intressen, som förena Nordoch Syd-Tyskland, och framhållit de allianstraktater, genom hvilka Preussen tillförsäkrat sig sydstaternas medverkan i händelse af krig, men likväl försigtigt afhållit sig från alla häntydningar på nödvändigheten eller önskligheten af en förändring i de förhållanden, som tillkommo genom freden af den 23 Augusti 1866. Sinnesstämningen i största delen af Sydtyskland har efter tullparlamentets slut varit bestämdare mot ett närmande till nordtyska förbundet, än någonsin förut. Bland de 88 deputerade, som från sydstaterna voro sända till Berlin, voro endast omkring 20 anhängare af de nordtyska enhetsidterna, 45 afgjorda motständare deraf, och resten obestämda eller indifkerenta, men likväl emot en utvidgning af tullparlamentets kompetens. — Vid diskussionen af det national-liberala partiets adressförslag visade det sig, att äfven det preussiska konservativa partiet ansåg det farligt och oriktigt att emot traktaterna påtvinga tullparlamentet en politisk röle och ställde sig på de sydtyska partikularisternas sida. Det påstods då om grefve Bismarck, att han i grunden ej var missbelåten med nationalpartiets försök att bringa tullparlamentet in på det politiska området, men att han med flit afhåll sig från hvarje yttrande för eller mot saken. Försöket misslyckades emellertid till glädje för sydtyskarne och till lugnande af fredsvännerna, hvilka i en framtvingad utvidgning af tullparlamentets kompetens sågo en öfverhängande krigssara. Ehuru det blott var fråga om antagandet eller förkastandet af ett adressförslag, erkände dock hvar och en sakens principiella betydelse. Från denna tidpunkt förspordes större sjelfmedvetenhet och verksamhet bland det sydtyska sjelfständighetspartiet, och specielt efter tullparlamentets slut började en agitation för upprättandet af ett syåtyskt förbund i öfverensstämmelse med Pragerfredens art. IV, hvilken agitation, ehuru ännu icke långt kommen, likväl uppträder med så mycken bestämdhet, att den ådrager sig Nordtysklands och utlandets uppmärksamhet. I allmänhet kan man påstå, att den långt öfvcrvägande delen af Sydtysklands befolkning är afgjordt stämd för ett sydförbund, men PE a .