— Förberedelserna äro gjorda, hviskade den smidige demonen halfhögt till den väntande fången. — Tålamod och försigtighet! Hon gjorde en omärklig böjning på hufvudet. Cascaret hade förstått den. Allt var öfverenskommet. Plötsligt såg han i bakgrunden af gården en vaktare, som gjorde min af att upplyfta ögonen, och han sjöng en bekant refräng: Stäng dina luckor, käre Georget, Fäll ned gardinerna, min Pierrot. Baronessan hade dragit sig tillbaka i sitt rum. Tjufpojken klättrade uppåt, i det han skrek med hes röst: — Ingen belsning till er söta man, medöme? Sedan möjligheten af en flykt fått insteg hos Wanda, kände hon ett oemotståndligt begär att se den förverkligas. Men hon måste vänta. — Om jag kunde sofva tills i morgon! utropade hon med ett bortskämdt barns otålighet. — Sofva, — och inte vakna förrän vid befrielsens timma. O, flykten, I friska luften, friheten! Hon försökte. Men sömnen låter ej befalla sig. Den sköna damen beklagade sig öfver ödets stränghet, ordnade sitt hår, putsade sina I naglar, bet derefter i dem och lugnade sig, men började åter sin klagan. De stora sorgerna äro stumma, om man skall tro Åles Morceauzx choisis-. Men d fallet med Wandas. Hennes kamp mot ade sig i