ågot som förr var honom ett kärt göra. m eneral Hazelius har goda utsigter till att s! rhalla förtroendet, han är human, förif-li ar sig icke numera, och hemmastadd som lri an är i skolfrågorna m. m., och topograf-!p hef och general tillika, skulie han veta s lacera sig och de med honom liktän-a ande på en terräng, som motståndarne e kulle få svårt att anfalla. Hr Lindhagen r ej mycket känd, dock vet man att han m r en god talare och hyllar liberala grund-a atser. Dessa äro de personer man näm-. er såsom kandidater; när allt kommer ti ill allt, kan det hända att ingendera afsk lessa kommer i fråga — må vara, blott stockholm blir representeradt af en man, om, i hvad på honom ankommer, söker att illvarataga statens intressen gent emot kyrcans. Sädane män finnas här många, men let är fara värdt, att den elektorskrets nan valt har den oturen att med sitt val alla på någon, som genom namn och ang på ett imposant sätt representerar Stockholm, men för öfrigt låter udda vara emnt. d Man har så småningom börjat glömma len fasansfulla olyckshändelsen vid Vinterriken. I allmänhet har man här mycket sj ätt för att glömma; man talar om någon ; ärkligare tilldragelse, som passerat, unger två dagar, sedan är det slut. IIvad ( an kunnat hopsamla af de stympade f cropparne är nu öfverlemnadt åt jorden. i Vinterviken var assureradt i det engelska j, bolaget Imperial mot eld, men naturigtvis icke mot explosion, så att Vintervikens bolag får sjelft åtaga sig förlusterna, som ej äro så obetydliga. Explosio-f nen af laboratoriet hindrar ej bolaget att s : 1 q S l i 1 4 2 kunna fullgöra ingångna beställningar å bolagets farliga produkt, hvarom också annonser i tidningarne underrätta. Efter hvad man omtalar, lär bolaget visat sig mycket frikostigt mot de så plötsligt omkomnes närmaste anförvandter, ett drag! m mycket hedrar bolagsmännen. Redan är man i färd med att så vidt möjligt reparera de genom explosionen uppkomna refvorna å byggnaderna, och nybyggnader iro också ämnade att uppföras så sort j let blir möjligt. Ändtligen äro vi då befriade från det afskum, som ansåg sig tillhöra Sverges periodiska press och tog sig det pompösafnamnet Sverges Tidning. Man bör kunna hoppas, i motsats till hvad den nämnda idningen i sitt afsked yttrade, att ingen menniska skall offra ett öre för att ånyo förlägga detta blad, som i råhet öfverffade Folkets Röst, då den var i sina ttsdagar, och att vår allmänhet skall lägga band på sin nyfikenhet, ty dev är på denna som dylika smutsblad förtjena. På senare dagarne af tidningens tillvaro ville folket, och det må sägas till dess neder, ej mer köpa lösnummer af kolportörerne, och redan från början kunde den ej glädja sig åt någon synnerligt stor uppmuntran. Dess uppgift är nu fylld: den beljög på det nedrigaste en hop personer och förskaffade den stackars ansvarige utgifvaren 13 månaders fängelse å fästning — en hedrande verksamhet, i sanning, på så kort tid. Tillfredsställelsen öfver resultatet bör kännas ljuf, så väl för förläggaren som de värde redaktionsmedlemmarne. Kammarherren Roos af Hjelmsäter var härom dagen ute för en svår malhör. Han tror sig ha sina medelstillgångar på det säkraste förvarade, men så vips är han af med en stor summa; den hade blifvit stulen utan inbrott, och beloppet uppgick till icke mindre än 131,000 rdr, af hvilka dock till all lycka blott 22 rdr rmt voro kontanter, resten utgjordes af värdepapper. Kammarherren har alltid tur; dagen derpå hade han tillbaka både de 22 rdrna och de Etthundratrettiotusen niohundra 0. 8. v. — inte ett öre var rördt. Kammarherren är annars känd för en ytterst försigtig man, så att de misstrogne Stockholmarne ej ville tro att han kunnat på det genommurkna Djurgårdsbrunn lägga från sig så värdefulla papper, att förstkommande obotfärdiga Magdalena kunde knipa dem, utan dessa Stockholmare skrattade af full hals i stället för att beklaga honom, och Herren vete hvaråt de skrattade, kanske var det bara vid tanken på kammarherrens vackra anbud till ridderskapet och adeln af fria middagsoch aftontafflar å riddarhuset, kanske var det it något annat? Hvad vet jag? I morgon afslutar äfven Stora Teatern saisonen efter att nu en lång tid, med undantag af första gången fru Jacobsson uppträdde, ha spelat för i högsta grad klena hus. Man är just nyfiken attsehur verket skall se ut när det öppnas i höst; nästan lika nyfiken är man på öppnandet af den Josehpson-Ahlgrensonska scenen. A propos den, så har nu hyran blifvit nedsatt från 12,000 till 9.000 rdr — det kunde just behöfvas. — Hr Selinder lär ha någon plan i sigte, säger man, och med den står 1 samband hans resa i dessa dagar till Paris, Berlin m. fl. hufvudstäder i utlandet. Sedan Kathi Lanner anlitade hr Hessler om hjelp för att få folk i Mansgen, har det gatt än värre på tok, då kommo ej 70 personer ens, och så många hade hon då förut, utan hr Hesslers hjelp; också afskedade hon snart det sällskap herr Hessler hade skaffat åt henne, och nu spelar hon med sitt eget — detlär väl omöjligen kunna gå sämre än det gått. Emellertid lär hon nu ge sig af i nästa vecka, och man kan ej annat än önska henne bättre lycka än hon haft här, ty det förtjenar hon verkligen. Sedan är zetterholmska sällskapet ensamt på Djurgården och leker Pariserlif så länge det räcker, men länge torde det ej ske, så vidt man af den så utskrikna Offenbachska operetten kan döma. Man vill ej gerna se om den, liksom ,,Storhertiginnan t. ex. Herr Rhode skall komma hit, säger man; det orådet skulle han ej tagit sig före, ty TT 2 1. —