——6— DE TJUGOEN. ) Pariserskildringar af Scholl. (Öfversättning af Sigfrid Nyberg.) TREDJE DELEN. Sjungande banade han sig väg med händer och hufvud genom dessa upprörda vågor och satte sig vid foten af inkörsporten, likt en cynisk filosof. Han hade ej Diogenes tunna, men han framtog ur en segeldukspåse en butelj. Ilan tömde något af dess innehåll i en bleckbägare och tycktes belåten. Eiber buteljen kom bröd, verkligt hvetebröd. På detta hvita bröd lade han en stor skifva, som man på afstånd kunde tycka vara ost, men som en förståsigpåare snart skulle hafva igenkänt som äkta gåslefver, och pojkens trettiotvå tänder började spela i takt på dessa fyra octaver. Betrakta honom noga: Känner ni igen denna, fasta panna, denna beslutsamma blick, dema växt, hvars smidighet och stålkraft man anar under blusens veck? Dessa fasta, fint formade händer? En enda person i Paris eger dessa fina, afsmalnade fingrar, som förråda på e gång kraft och idel race. Denna varelse är Marianne de Fer! Det är Mario från Brässel.