Robert Kodom gick med sasta steg till bädden och underkastade sig gnidningarne, utan vidare invändning. Han kände sig föryngrad. Efter en fjerdedels timma utgick han ur badhuset vid musulmannens arm. — Skicka bort vagnen, sade han, — en liten promenad förbereder matsmältningen. Vi gå hem till fots. Under vägen berättade Riazis i korthet allt hvad han visste rörande Wandas inspärrande och baron deRemeneys oväntade uppträdande, på hvars anhållan la Salpötriöres portar hade öppnat sig. Riazis spioner hade dessutom angifvit lord Trelauneys närvaro vid alla dessa åtgärder. — Återigen han! Alltid han, mumlade Kodom och rätade ut sig. — Ah, denna gång få vi sel Monseigneur fortfor : — Det obegripliga är att fru baronessan ej har gjort motstånd, utan låtit inspärra sig i detta ohyggliga näste. Hennes man har visserligen rättighet att anklaga henne, men det är en process, och dylika kunna dragas ut. Ingen invändning. Hon har följt med, foglig som ett lamm. Men oss, som känna henne, hade hon ej vant vid en dylik undergifvenhet; inte sannt? Jag har erhållit alla dessa underrättelser af kammartjenaren hos läkaren, som har undertecknat attesten om ett farligt vansinne. — Arma Wanda! suckade den gamle, förälskade bankiren, — vansinnig! Hon skall blifva det inom en månad, med den lifliga fantasi jag vet henne ega. . Man hade haanit till hotellets port, och tio minuter derefter stod frukosten på bordet.