tragiska åtbörder, afbrutna utrop, skärande skratt, plötsliga förslappningar följda af häftiga kraftyttringar, hvilka utmattade henne. Med uttömda krafter kastade hon sig på sängen, tryckte händerna mot ögonen och försökte framkalla natt i sin hjerna, likasom för sina ögon. Fåfänga försök! — Det stod skrifvet att hennes tanke skulle vaka ända till den sista minuten, — ända till befrielsen. Utanför fortsatte den outtröttlige Cascaret sitt arbete och sina upptåg. Målarens på ITle-Adam trolofvade hade åtagit sig att samvetsgrannt utföra sina roller, och hon gjorde det. Hennes impressario fullgjorde sina förbindelser, och hon utförde sina likt en artist, intagen af sin konst och trogen sitt ord. Det är nu nödvändigt att vi uppsöka Robert Kodom, som vi hafva lemnat i Riazis vagn. Det var icke längre den fasta vilja och tankeskärpa, som vi hafva sett alltjemt vaksam och beredd till strid, huru förtviflad och invecklad den än var. Det slag, som drabbat honom i hans högmod, i hans lefnads enda kärlek, tycktes hafva krossat denna kraftiga natur. Han stirrade med uttryckslösa ögon, lyssnade utan att fatta sin medbrottslings berättelse och besvarade allt med fyra ord, hylka gingo öfver hans läppar, tunga era sjudande som smält bly: — Vi skola rädda Wandal Monseigneur hade en viss respekt för vissa kriser, — till exempel penningekriser, — men hjertats ingingo ej i hans program. Han förstod ej denna förintelse, som var sotillgänglig för nödvändighetens