än mången kunde fördraga, och då det ej är min afsigt att sätta edra känslor på ett allt för härdt prof, åtnöjer jag mig med att omnämna, det läkarekonstens adepter här hafva rikt tillfälle att studera de inre och yttre sjukdomar, som kunna hemsöka de små värnlösa varelser, af hvilka många redan tidigt få lida för föräldrars brott och svagheter. Ett hvarken kan eller bör jag dock förbigå vid denna anblick, och det är de såväl för menniskokärleken som för vetenskapen hugnerika iakttagelser, hvilka man här är i tillfälle att göra, och för hvilka man i ej ringa mån har att tocka prof. Abelin, hvilken tyckes såväl med filantropens nitälskan som vetenskapsmannens intresse hängifva sig åt sitt kall. Det är en fröjd att se huru prof. A. behandlar sina små patienter och huru han meddelar mödrarne lugnande ord, hvilka gifva dem hopp och förtröstan om bättring, och med detsamma undervisar de unga läkarne om de olika sjukdomarnes uppkomst och orsaker samt medlen för deras botande. Som bevis på huru denna polyklinik är anlitad må ånföras, att derstädes under förra året aflades sjukbesök af 1,665 personer (hvilka i medeltal gjorde 4 besök hvardera) och lemnades vård och råd för tillsammans 2,651 barnsjukdomar. Utaf dessa hade 59 barn anmälts vara med döden bortgångna. Hvad jag nu till en början meddelat är blott en liten del af det välsignelserika arbete till räddande af det uppväxande slägtet från förderf, hvarmed denna institution, den största i sitt slag i Norden, sysselsätter sig. Dess hufvudsakliga uppgift är att gifva den första och nödvändigaste vården åt de stackars små och värnlösa barn, som redan då de komma till verlden sakna det som är mest oumbärligt: en moders trägna omvårdnad. Huru många millioner små arma varelser ha ej under seklernas lopp fallit offer för — vi vilja nu ej tala om det hedniska barbari och den hemska lagskipning, som under Roms och Greklands äldsta tider lågo till grund för barnamorden, eller om feniciernas och karthaginensernas såsom en konseqvens af deras på den uteslutande somatiska driftens upphöjelse till religiös kult beroende Moloksoffer — fallit offer för, säga vi, vårdslösheten, kärlekslösheten och okunnigheten! Det är först med 7:de och 8:de århundradet efter Kristi födelse som man finner ,hittebarnshus, hvartill både den enskildta och offentliga välgörenheten lemna underhåll. Men dessa inrättningar fann man snart vara detsamma som att lefvande begrafva de olyckliga individerna i stället för att rädda dem, hvarföre också , hittebarnshus numera endast existera i de länder, der katolicismen med sitt celibat och sitt presterliga förtryck och mörker ännu qvarstår. Uti Europas öfriga länder liksom hos oss upptagas nu dylika barn uti institutioner lika den, uti hvilken vi nu äro, Ännu i dag qvarstår dock, såsom ett bevis på huru den menskliga lagstiftningen ännu ej kunnat lösgöra sig från fördomsfulla begrepp, den juridiska lagen om skillnaden emellan äkta och oäkta barn, liksom om ej samma milda Försyn vore! allas Fader. Den naturliga känslan af kärlek till fostret, huru stark den än är, uthärdar sällan kampen med så mäktiga krafter. Barnets inträde i verlden helsas icke med en öfverlycklig moders kärlekstårar. Oftare mötes det af sjelfförebråelsens, .Det finnes barn, hvilka aldrig sett en moders ljufva leende, hvilka aldrig ett ögonbliek njutit skydd under moderskärlekens vingar. Ingen jordisk varelse finnes dock, som är mera svag, mera i behof af hjelp än dessa olyckliga ifrån det ögonblick då de födas, ingen mera blottad på allt, som är nödvändigt för fortsättande af deras, för en mängd hotande faror, blottställda lif, ingen mera ömtålig för alla de intryck och vexlingar, för hvilka de mer än andra äro utsatta; deras lif hänger på en tråd, som kan brista för den minsta flägt, och likväl äro de öfvergifne, förskjutne, glömde al den ende beskyddare, som Försynen skänkt dem för att upprätthålla dem med sina omsorger — en moder. Enligt naturens ordning emottager det nyfödda barnet af sin mor all den omsorg, som dess ytterliga svaghet och hjelplöshet påkalla; hvarje timma, hvarje ögonblick, dag som natt, utan uppehåll våkar hon öfver detsamma; det är frukten, som hon sjelf i kärlek alstrat, det är hennes innersta oafbrutna tanke, blod af hennes blod, lif af hennes lif, det är den måttstock, efter hvilken hon mäter sin närvarande såväl som sin framtida sällhet och lycka, Men intet af allt detta kommer det oäkta barnet till godo, Det har intet annat beskydd än den kalla medlidsamheten af en fremmande hand, intet annat stöd än den likgiltigt kastade allmosan, ingen moders hjerta slår emot dess eget eller delar dess smärta. Dess materiela behof torde måbända i lyckligaste fall blifva tillfredsställda, men det uppväcker aldrig någon innerligare sympati, och familjelitvets alla njutningar och behag skola aldrig förljufva dess yngre år. Dess första känslor äro bitterhetens och smärtans; om det lefver, så lefver de för att lida. Knappt skall en förnuftig tanke hinna uppstå förrän den med fasa stannar vid det beklagansvärda tillstånd, som samhället beskärt det; verldens orättvisa förebrär oupphörligt det oäkta harnet ett fel, som ej är dess eget, en olycka, som oi är dess verk: man säger det midt i anAstes att dess sedeise är en grym skymf emos samhället, den blifver en källa till smädelse och förakt, som ingenting förmår utplåna. Utan familj, utan vänner, fostradt af den allmänna barmhertigheten, som räcker det ett dyrköpt bröd, afvisadt och tillbakastött af alla, gär det oäkta barnet ofta misskändt och föraktadt genom verlden såsom en skeppsbruten å en. fremmande strand. Sålunda skildrar en aktad fransk författare de oäkta barnens sorgliga tillvaro, och skola vi nu se huru man i vårt fädernesland dragit försorg om lindrandet af det hårda öde, som drabbar dessa olycklina AARh häsaeaa man I A 8 —