Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 juni 1868, sida 2

stora: Kanske. Min man vakar äfven å sin sida. Och om Robert kan disponera öfver guldets makt, är baronen understödd af sitt okufliga hämdbegär. Cch denne Trelauney? Jag ser ännu hans fasta blick, lik en svart diamant, riktad emot mig. Den bränner mig. Hvad kan jag hafva gjort denne man? Jag måste erkänna att jag fruktar honom! Denna blick har ingenting menskligt — och jag har kännt att han är oblidkelig. Jag bedrar mig ej derpå. Min fasa är att tillbringa en dag under denna väntan, som bränner mitt blod. I detta ögonblick ringde klockan till den första frihetstimman. Wanda öppnade sitt fönster. En kall luftström slog emot henne. Hon stack sina fina fingrar i sitt hår, obekymrad om den frisyr, som hon nyss fullbordat med en sådan omsorg, och blickade ned på skaran af de vansinniga. Plötsligt fästades hennes uppmärksamhet af en pojke, som balanserade på en rörlig stege, några alnar öfver hennes hufvud. Han gestikulerade, svängde sig och gjorde alla möjliga burleska rörelser. De vansinniga, som voro kringspridda på gården, varseblefvo snart denna oroliga varelse, och grupper hade bildat sig, der man talade om ryktbara akrobater. De yngsta uttalade med hänryckning namnet Auriol; de äldsta ryckte föraktligt på axlarne och prisade Saquis ryktbara voltiger. Då den unge målaren (ty det var helt enkelt en dylik, som skulle måla om husets fönsterluckor) såg att han blifvit ett föremål för dessa damers blickar, vände