Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 juni 1868, sida 2

Hon dolde hufvudet i sina händer för ut bortjaga den ohyggliga synen. — Man har tvungit mig! suckade hon. Men den oböjliga logiken svarade: — Nej, man har ej tvungit dig. Den stackars flickan, som kastade sitt barn för svinen, hade ej erhållit en moders förmaningar, religionens ljus, eller de allvarliga lärdomar, som inneslutas i de samla slotten, der hugstora förfäder förestafva pligten från sina jernrustningar. Hon, bondflickan, var ett hittebarn och hade aldrig kännt kärlekens rena låga. Ättlingen af tjugo slägtleds redliga hjertan har inga ursäkter för sin läghet. Hon dödar ej en hjelplös varelse, — hon inmurar ej sitt offers lik! Slutligen utbrast Wanda nästan utom sig: — Nå väl! Jag är fördömd. Må afgrunden råda mig! Med en nervös rörelse sönderbröt hon nakis. Hon bet i kakan likt en utsvulten varginva. Piötsligt kände hennes fina tänder något, som gjorde motstånd. Hon framtog ur sin mun en liten pappersrulle, Hon uppvecklade den och läste ifrigt: Det är jag. Nyss anländ, hör jag i hvilka snaror ni fallit under min frånvaro, min stackars, kära Wanda. Jag är återkommen, säger jag er. Är det nödvändigt tillägga, att om nakis framkommer till er, är ni räddad? Min oaflåtliga och enda sysselsättning alltsedan min återkomst till Paris har varit er räddning genom möjliga och omöjliga medel, Ni är räddad. I öfvermorgon klockan fem — jag är säker om att ni ej sofver mer än jag