DE LreiUCOEVN.; pariserskildringar af Scholl. (Orversättning af Sigfrid Nyberg.) TREDJE DELEN. Hon trängde sig genom hopen och besvarade alla frågor med ett fånigt skratt, som tycktes naturligt; bon undansköt de nyfikna, långsamt och gradvis, medelst beräknade rörelser. De vansinniga kände att de måste rygga tillbaka, och de lydde mekaniskt denna kraftiga vilja. — Se! tjöt en ung, vansinnig qvinna, ohyggligt uppsvälld at elephantiasis, — se, hon har siden, den der! Det är inte rättvist! — Nej, nej, tjöt skaran. — Ge oss ditt siden; bör du? Hon föll på den tanken att aftaga sin kjortel, som hon bar under en sammetsmantilj, och kasta den midt ibland de skrikande. Det blef en allmän uppståndelse som vid ett barndop i en by. Harpyerna sletos med händer, fötter, naglar och tänder om bytet. Det söndertrasade sidentyget delades under den vilda skarans skrän, — Två dagar till af detta lif, och jag blir ika vild som dessa djuriska varelser, sade baronessan de Remeney till sig sjelf Hon gick alltjemt framåt. — Ah, sade hon, då hon kände ingåugsdörren. Tr AM KTA 4 aR