Derför äro de allena det heliga och andeliga resterskapet, hvilka äro rätta kristna .. Nu är ristus den höge och öfverste presten, af Gud sjelf smord, har ock offrat sin egen kropp för oss, hvilket är det högsta presterskap: för det andra har han uppå korset bedit för oss; för det tredje har han äfven förkunnat evangelium och lärt alla menniskor att känna Gud och sig. Dessa trenne embeten har han gifvit oss alla; derför, emedan han är en prest och vi hans bröder, så hafva alla kristna magt och befallning att predika (och måste så göra) och träda fram för Gud, bedja den ene för den andre och offra sig sjelfve Gudi . . Nu torde du säga: är detta sannt, att vi alle äro prester och skola predika, hvad för ett väsende lärer det då icke blifva? Skall det då icke vara någon åtskilnad bland menniskorna, och skola qvinnorna äfven vara prester? Svar: uti det nya testamentet (det vill såga: tiden efter Kristus och allt framgent) borde med rätta inga prester bära rakade plättar); icke att det uti sig sjelf vore något onåt — man kunde ju fritt låta raka sig hel och hållen — utan derför att man icke mätte göra någon åtskilnad emellan dem och en gemen kristenman, hvilket tron icke kan lida: så att alla de, som nu heta prester, vore lekmän, såsom de andre, och blott några få män af församlingen blefve utvalde till det embetet att predika. Alltså är det blott en åtskilnad till det yttre, för embetets skull, hvartill någon aftörsamlingen varder kallad; men inför Gud är ingen åtskilnad; och varda endast derför några utur hopen framdragne, att de i församlingens ställe skola föra och drifva det embete, som alla hafva; icke att den ene skall hafva mer magt än den andre. Derför bör ock ingen af sig sjelf uppträda och predika i församlingen; utan man måste framdraga och uppsätta en utur hopen, hvilken man åter må afsätta, när man vill. Nu hafva dock desse (af församlingen ursprungligen valde och af henne beroende embetsmän) upprättat ett eget stånd, såsom vore det af Gud, och hafva vunnit ett sådant privilegium, att midt i kristenheten är nästan en större åtskilnad än emellan oss och turken. Men när du vill se en kristen, så måste du icke se någon åtskilnad och säga: detta är en man eller en qvinna, en tjenare eller en herre, gammal eller ung, ty Paulus säger (Gal. 3, 28): detta är allt ett och idel andligt folk. Derför äro de alla prester och må alla förkunna Guds ord; undantagandes att qvinnor icke skola tala i församlingen, utan låta männen predika, för det budets skull, att de skola vara sina män underdånige, såsom S:t Paulus lärer i 1 Kor. 14, 34. En sådan ordning låter Gud fortfara, men gör ingen åtskilnad uti magt. Om inga män vore tillfinnandes, utan blott qvinnor, såsom uti nunneklostren, då kunde man ock bland dem uppsätta en qvinna, som predikade. . Detta är nu det rätta presterskapet, hvilket består uti trenne stycken, såsom vi hafva hört, nemligen att man offrar andliga offer, beder för församlingen och predikar. De som kunna göra detta, de äro prester; de äro alla skyldige att predika ordet, bedja för församlingen och offra sig inför Gud. Så låt nu de dårarne fara, som kalla det andliga ståndet prester... Om rakande och smörjande göra en prest, så kunde jag väl äfven smörja och salva fötterna på en åsna, att hon ock blefve en prest. . Detta, det måste medgifvas, är klara ord, som icke kunna missförstås. På andra ställen kallar Luther ett särskildt privilegieradt prestestånd för en själafarlig förvillelse, ett påhitt, en hycklande skråpuk, som vill föreställa kristendomens sannfärdiga andliga stånd, hvilket består af alla troende. I det Luther förnekade all öfvernaturlig auktoritet hos ,klerus såsom sådant, ville han med roten upprycka föreställningen om ett öfver församlingen stäldt presterskap. Prestvigningen, likasom prestuniformen, angriper han i skarpaste ordalag. , Påfven eller biskopen, yttrar han i sin skrift till den tyska nationens kristliga adel, ,,salvar, gör plättar, ordinerar, viger, bekläder med andra kläder än lekmännen; påfven eller biskopen kan dermed göra en skrymtare och afgud, men gör dermed aldrig en kristen eller andlig menniska. Det är således höjdt öfver alla tvifvel, att Luthers ursprungliga afsigt var att göra grundligt slut på den falska föreställningen om en atskilnad inom kyrkan mellan ,,prester och ,,lekmän. Hans åsigt i denna punkt sammanhänger på det närmaste med hans ursprungliga och till principen aldrig öfvergifna plan att bilda en fri kristlig gemenskap utan ,,klerus, i öfverensstämmelse med den apostoliska församlingens grundsatser och organisation. För Luthers tankar om kyrkans förhållande till staten skall i en kommande artikel redogöras. Vi skola äfven i den punkten möta ganska anmärkningsvärda satser, som principielt förkasta allt hvad statskyrka heter, ehuru reformatorn till följd at de faror, som från olika sidor hotade hans verk, äfven här måste underordna sina grundsatser under en hård verklighetens kraf. H — —