IA 5 22 J53 Tis 25,60 2.00 —-19 12 20 208,60 -22 25.0 is 11 IS 25,33 fz0 25.51 is 13 18 25.52 —10 25.50 19 12 IJ 28.54 —18 25.55 rI6 13 H17 25,64 Å 25,54 —-8 13 ve var AA — — , betydlig del af det romerska presträldets förra område. Men för att detta skulle kunna ske, måste han, om än ovilligt, mäkla med bestående tidsförhållanden, binda verldsliga intressen vid sin sak; afstå från boppet att omedelbart och i fullständig renhet förverkliga sina grundsatser, ja fiendtligt uppträda mot de modige, men mindre försigtige anhängare, som, utan att afväga hvad tidsomständigheterna medgåfvo eller omöjliggjorde, ville på en gång och följdriktigt förverkliga reformationens principer och dermed stötte för hufvudet just samma verldsliga intressen, hvilkas beskydd Luther ansåg, att församlingen under sitt barndomstillstånd behöfde. De skrifter at Luther, hvilka tillhöra en sednare period af hans verksamhet, uppenbara detta bemödande att mäkla, att tillbakahålla konseqvenser, som för de styrande voro misshagliga, att betrygga och omgärda det redan vunna genom eftergifter åt det traditionella — i så ord: att ävägabringa ett öfvergångsskede, som utan våldsamma skakningar kunde leda öfver från det gamla till det nya. Härmed inkommo i dessa skritter åtskilliga elementer, som i sjelfva verket voro oförenliga med reformationens egna grundläror och ännu i dag begagnas af ett reaktionärt parti inom lutherska församlingen för att, om möjligt, tillintetgöra de väsendtliga frukterna af reformationen och skapa en qvasi-protestantisk prestkyrka vid sidan af den romersk-katolska. Men Luthers renaste och djupaste tankar, grundsatserna, som eldade honom till kamp och strid, idealet, som stod för hans ögon, då han lät utgå sitt minnesvärda upprop ,Till den tyska nationens kristliga adel och tillsände påfven sin Predikan om en kristen menniskas frihet, återfinner man i den föregående friskare perioden af hans reformatoriska verksamhet, och det är till hans skrifter från den tiden som den genom honom förnyade församlingen har att hålla sig, om hon vill skåda den oförfalskade bilden af sitt eget innersta väsen och fastställa det mål, mot hvilket hon har att fortskrida, om hon vill lefva och utveckla sig i sin reformators anda. Hvilka äro nu de ursprungliga och äkta lutherska tankarne om kyrka och presterskap? I det vi gå att för dem redogöra, bör den anmärkning förutskickas, att ehuru Luther under tidsförhållandenas tryck mer och mer förlorade hoppet om att få se ett fritt och sjelfständigt församlingslif återupprättadt, han likväl aldrig prisgaf idåen sjelf. Deremot skyddade honom hans kristliga sanningskänsla, hans fromma instinkt. Ännu i en temligen sen skrift om koncilierna och kyrkorna (1539) betecknar han , kyrkan icke som en anstalt, utan som , det kristliga heliga folket, som har den heliga anden. Ännu vid denna tid beklagar han djupt, att kristenheten icke förblifvit vid den enkla benämningen ,,kristligt heligt solk, som vore en riktig och tydlig beteckning för den kristliga gemenskapen. Då skulle all den jemmer, allt det elände hafva undvikits, som ,inrotat sig under det blinda otydliga ordet kyrka, hvilket ett sjelfviskt och herrsklystet skrå missbrukat för att dermed förstå en af prester styrd anstalt. Ännu vid denna tid önskade han af hjertat, att ifrågavarande , blinda ord för alltid måtte råka i förgätenhet. Hufvudkraften af Luthers reformatoriska stormanlopp var riktadt mot presterskapet såsom ett särskildt stånd inom kyrkan, mot den från medeltiden ärfda, mot kristendomens anda fiendtliga skilnaden mellan prester och lekmän. Det är sannerligen på tid, att den svensk-lutherska församlingens medlemmar derom påminnas, sedan man sett, huruledes en nykatolsk riktning, som, till fromma för en köttslig prelatensisk herrsklystnad, vill fördjupa denna skilnad, kunnat, tre hundra år efter den store reformatorns död, uppstå i hans fädernesland och derifrån importeras till Sverge samt erhålla nitiska anhängare vid en af våra prestbildningsanstalter. Bland de mångfaldiga, i de starkaste ordalag affattade förkastelsedomar Luther uttalade öfver deni kyrkan bestående ståndsskilnaden mellan prester och lekmän må vi här anföra följande ur hans , Utläggning af S:t Petri första epistel: Härmed (nämligen med den om alla kristna brukade benämningen ,,ett heligt presterskap, 1 Petr. 2, 5) nedslår S:t Petrus hela det utvärtes och lekamliga presterskapet, som har varit tillförene uti det gamla testamentet, såsom ock den utvärtes kyrkan; allt detta tager han bort och vill så mycket säga: presterskapet har till sitt utvärtes väsen nu alldeles upphört, derför begynner nu ett annat presterskap (de kristnas i allmänhet) och offrar andeliga offer, så att allt är andligt... Vidare fråga vi, om S:t Petrus gör åtskilnad mellan ,,andlige och ,,verldslige, såsom man nu kallar presterna ,,andlige och de andre kristne rverldslige (lekmän). Så måstelde, (anhängarne af ett särskildt presterstånd) bekänna det, om de vilja det eller icke, att S:t Petrus här talar till alla, som äro kristna, nämligen till dessa, som skola bortlägga all ondska, svek, skrymteri och hat m. m. och vara såsom nyfödda barn och dricka den oförfalskade mjölken. Alltså måste lögnen bita sig sjelf i munnen. Derför står det fast, att emedan S:t Petrus talar till alla, som äro kristna, så bevisar det sig, att de (anhängarne af ett särskildt prestestånd) ljuga, och att S:t Petrus talar intet om deras presterskap, som de hafva dragit till sig allena. Derföre äro ock våra biskopar nikolaitiska biskopar, och sådant deras presterskap är, sådana äro ock deras lagar, offer och gerningar; i ET,