Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 juni 1868, sida 2

hufvudet, och den allmänna öfvertygelser var, att den förnäma damen verkligen var vriden, samt att fakultetens alla duschei ej kunde bota henne. Dyster och hemsk att skåda satt hon hela dagar orörlig i en vrå af sin cell. Hon vägrade att begagna den reglementerade maten och lifnärde sig endast af bröd, och först den våldsammaste hunger hade kunnat förmå henne dertill. Detta uppstufvade kött och dessa kokta grönsaker bildade en alltför bjert motsats till hennes fina bord. Men hon måste lefva. Hon insåg det. En morgon sade hon till sig sjelf, att brist på frisk luft skulle slutligen döda henne. Hon ville icke dö. Vissa ögonblick erfor hon obestämda förhoppningar, hvilka utgöra de troendes tröst samt äfven de fallna själarnes motståndskraft. Hon gick ned på gården. Grupper af qvinnor, till större delen gamla, med ohyggliga ansigten, der vansinnet hade tryckt sin stämpel, — skrynkliga, hålögda och grimaserande fysionomier, — hållo der sina sammankomster, hvarvid rangordningen tycktes iakttagas noga. Presidentskan för en af dessa klubbar nalkades den nya pensionären. IIon helsade henne med rörelser, hvilka erinrade om den gamla menuetten, ty äfven under sin nuvarande förnedring hade Wanda dock bibehållit sitt utseende af förnäm dam, och dessutom förrådde hennes rika drägt, ehuru illa medfaren under hennes fångenskap, likväl en person van vid lyx och öfverflöd. Den gamla häxan tog baronessans spetsar mellan sina långa, knotiga fingrar, på hvilka hvarje åder kunde urskiljas.