Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 juni 1868, sida 2

ling i denna enformighet, genom att gå in i matrummet. Då han stack ut hufvudet för att öppna vagnsdörren, varseblef han den tjocke, rödbrusige, sedesamme mannen, som under den första resan hade jemrat sig för Marianne öfver prisfallet på torf. Mannen gjorde en ätbörd af igenkännande samt en artig inbjudning att begagna sig af tränens uppehåll. Men Kodom drog sig tillbaka i sitt hörn, trumpen som en bulldogg. Klockan fem anlände tränen till Paris. Riazis hade infunnit sig vid bangården. Robert Kodoms första utrop, innan han fattade musulmannens framsträckta hand, var ett skri af smärta, oro och tvifvel: — Och Wanda? Monseigneur åtnöjde sig med att skaka på hufvudet utan att svara. — Huru! Hvad har händt? Men tala då. Är hon sjuk? Farligt? — Ännu mera. — Ni måste bereda er på ett hårdt slag. Kodom, denne granitman, bleknade förfärligt. Riazis måste taga honom under armen, ty han syntes nära att förlora sansningen. — Är hon död? frågade han med qväsd röst. — Baronessan de Remeney är innesluen som vansinnig på la Salpötriere. — Wanda vansinnig? hon! — Det är örfärligt. Berätta allt. — Förlåt, min bäste Kodom, man beraktar oss. Fatta mod och följ mig till nin kupe. Wanda är icke vansinnig. — Dessa fasta, mathematiska hjernor äro ej allna för vansinne. Men hon är innesluen på la Salpetriöre i laga ordning och